Tre vägar till samma undergång?

Extremism ser inte alltid ut som vi tror. Alla som protesterar mot makten vill inte rasera demokratin – men några gör det. Det kan vara av stor betydelse att kunna skilja mellan hot mot ordningen – och hot mot själva systemet. Båda är naturligtvis farliga – men inte alla är systemhotande.

Ett splittrat hot – inte ett enhetligt fenomen
Vi pratar ofta om hot mot demokratin i relativt svepande termer. Våldsbejakande extremism har olika uttryck – med skilda drivkrafter, mål och metoder. En central fråga är därför inte bara om extremism utgör ett hot, utan vilken typ av hot (och kanske mest centralt) och vilken form som idag utgör den mest allvarliga för vårt öppna samhälle.

Om man går igenom forskning, rapporter och svenska myndigheters bedömningar blir en sak tydlig: inte alla former av extremism hotar demokratin på samma sätt. Vissa riktar sig mot samhällets funktioner, andra mot dess struktur. Och bara några få vill ersätta hela systemet.

Vänsterextremism – ideologiskt motstånd snarare än systemhot
Den svenska vänsterextrema miljön, ofta benämnd som den autonoma vänstern, kännetecknas av idéburen kamp mot kapitalism, fascism, det man ser som patriarkala strukturer och statlig auktoritet. Aktörerna inom denna miljö utgår från ett antiauktoritärt ramverk där staten står för ett strukturellt förtryck. Parlamentarisk demokrati ses enligt detta perspektiv som otillräcklig Och/eller korrumperad. Trots detta utgör vänsterextremism i svenskt sammanhang i huvudsak ett ordningshot, snarare än ett systemhot.

Man kan konstatera att miljön saknar centraliserad styrning och istället verkar genom relativt löst sammankopplade nätverk och tillfälliga kampanjer. Dessa aktörer verkar framför allt genom direktaktioner – blockader, sabotage, störningar av politiska möten – där syftet ofta är att förhindra det som uppfattas som orättfärdigt – snarare än att formulera eller genomföra ett alternativt samhällsbygge. Detta skiljer vänsterextremism från systemhotande rörelser som har en uttalad vilja att ersätta det demokratiska systemet med ett annat ideologiskt ramverk.

Ett flertal incidenter visar på denna inriktning. Sabotage mot pälsindustri, hindrande av avvisningar, eller aktioner riktade mot oljeföretag eller vapentillverkare utgör typiska exempel. Det våld som förekommer är som regel icke-dödligt och riktas primärt mot egendom eller symboliska mål snarare än individer. Fysiska konfrontationer sker i vissa fall, särskilt i mötet med högerextrema grupper eller vid konfrontation med ordningsmakten, men är inte en primär strategi.

Säkerhetspolisen bedömer i sina årsrapporter att den vänsterautonoma miljön saknar både förmåga och ambition att utmana den demokratiska statens kärnstruktur. Fokus ligger i stället på delegitimering av samhälleliga funktioner – såsom polisväsendet eller migrationsmyndigheter – genom diskursiv och fysisk aktion, snarare än på upprättandet av ett alternativt samhällssystem. Det handlar således om disruptivt snarare än konstitutivt våld. Något som delas av andra extremistorganisationer är att önskan att genom provokativa metoder få exempelvis polisen att tillgripa våld som kan presenteras som oproportionellt. På det sättet kan man få staten att visa sitt ”auktoritativa ansikte”. Och därigenom få sin världsbild bekräftad och även kunna använda detta i sin egen propaganda.

Forskningen, exempelvis genom Heléne Lööw och Försvarshögskolan, har betonat att vänsterextremism ofta fungerar reaktivt – där mobilisering sker i opposition till upplevda hot från högerextrema aktörer, snarare än utifrån en proaktiv strategi för maktövertagande.

Denna typ av extremism utgör en utmaning för den liberala rättsstatens förmåga att hantera våldsamma uttryck för politisk frustration. Men till skillnad frånandra systemhotande rörelser, vars mål är att omforma själva den politiska ordningen, riktar sig vänsterextrema aktörer snarare mot dess tillämpning, institutionella uttryck eller legitimitet i praktiken.

Islamistisk extremism – transnationell ideologi och asymmetriskt säkerhetshot
Den islamistiska extremismen i Sverige utgör utan tvekan ett allvarligt säkerhetshot, men med väsentliga skillnader från andra extremistmiljöer. Till skillnad från högerextrema aktörer, vilka ofta riktar sig mot nationella institutioner i syfte att ta politisk kontroll, utgör den islamistiska miljön ett landsövergripande fält präglat av ideologisk lojalitet till globala rörelser och en målsättning som i huvudsak är utomstatlig.

Den våldsbejakande islamistiska extremismen grundar sig på en tolkning av islam där demokratins principer – såsom folkstyre, religionsfrihet och sekulär lagstiftning – anses strida mot Guds suveränitet (hakimiyya). I denna föreställningsvärld ses det demokratiska systemet som ett direkt motsatsförhållande till den religiösa ordningen.

Det svenska säkerhetshotet har historiskt utgjorts både av personer med kopplingar till internationella jihadistnätverk, och av självständiga aktörer eller små grupper inspirerade av våldsbejakande ideologer. Fenomenet med så kallade ensamagerande gärningspersoner har varit särskilt centralt, där attentat inte nödvändigtvis kräver organisation – utan kan motiveras av propaganda och ideologisk radikalisering online. Det finns exempel då ensamagerande individer på egen hand har närmat sig exempelvis IS för att få attentatsplaner sanktionerade nära inpå själva genomförandet. Det finns även exempel då man från organisationers sida i efterhand har meddelat att man agerat i organisationens syften.

Säkerhetspolisen har i flera årsrapporter påpekat att denna miljö har kapacitet att genomföra attentat, men att dess målbild ofta är global snarare än nationellt fokuserad. Det gör att hotbilden mot Sveriges demokratiska system är asymmetrisk: det finns en hög risk för våldsdåd, men en relativt låg grad av systematisk infiltration eller långsiktig ambition att ersätta statens politiska ordning.

Radikalisering sker ofta genom parallella miljöer – fysiska eller digitala – där individer isoleras från samhället och där extremistiska narrativ legitimeras genom religiösa, politiska och identitetsskapande argument. I vissa fall spelar sociala faktorer som utanförskap, diskriminering och existentiell meningsförlust en viktig roll.

Det bör samtidigt framhållas att den islamistiska miljön i Sverige inte är homogen. Den rymmer olika ideologiska strömningar – från salafistisk fundamentalism till jihadistisk aktivism – och inte alla aktörer är våldsbenägna. Det finns även gråzoner där extremism uttrycks i form av intolerans och antidemokratiska värderingar, utan att övergå i konkret våldsplanering. Att det finns en utpräglad brist på förståelse i Sverige för denna mångfacetterade bild gör att det är svårare att i allmän debatt skapa en förståelse för området. All islamism är inte extremism är ett koncept som har svårt att få genomslag i det offentliga samtalet.

Ur ett demokratiperspektiv är islamistisk extremism framför allt ett hot genom sin potential att skapa rädsla, polarisering och tillfällig samhällslabilitet. Men till skillnad från högerextrema aktörer har denna miljö hittills inte visat strukturell kapacitet eller vilja att erodera Sveriges demokratiska institutioner inifrån. Att vissa företrädare vid tillfällen uttryckt sådan vilja är inte liktydigt med förmåga.

Sammantaget utgör islamistisk extremism ett reellt och allvarligt hot, särskilt i form av attentatshot och social destabilisering. Men det är i första hand ett hot mot säkerheten, inte mot det demokratiska systemets inre funktion och struktur.

Högerextremism – ett strategiskt och systemhotande fält
Den högerextrema miljön i Sverige utgör enligt såväl forskningen som svenska och internationella myndigheter det mest långsiktigt allvarliga hotet mot det demokratiska systemets stabilitet. Det handlar om aktörer vars målsättning inte är begränsad till enbart kritik av rådande ordning, utan som direkt eftersträvar ett skifte bort från den liberala demokratins grundprinciper.

Centrala kännetecken är nationalism, auktoritärt styre, etnisk homogenitet – och i vissa fall rasbiologiska föreställningar.

Till skillnad från vänsterautonoma miljöer präglas den högerextrema extremismen ofta av en mer strategisk och långsiktig målsättning att påverka eller till och med ersätta institutioner. Den innehåller såväl löst organiserade grupper som mer formaliserade rörelser, och agerar genom en kombination av legal politisk aktivism, propaganda, informationspåverkan och våldsbejakande undergrupper.

Miljön är ideologiskt mångfacetterad men förenas av en världsbild där samhällets mångfald betraktas som ett hot. Demokratin ses ofta som korrumperad och/eller kontrollerad av externa krafter såsom globalism, ”kulturell marxism” eller judisk makt. I detta kan man notera att begreppet globalism är en ofta förekommande omskrivning för det som uppfattas som ”judisk makt”. Detta ger grogrund för konspirationsteorier och en grundläggande misstro mot institutioner såsom medier, rättsväsende och folkvalda politiker och med en begreppsvärld som inte sällan finner sin väg in i det offentliga samtalet.

Högerextremismen utgör ett systemhot genom den uttryckta viljan att ersätta det nuvarande systemet – inte enbart genom revolutionärt våld, utan genom gradvis förskjutning av normer och makt. Det sker ofta genom strategier som ”metapolitik”, där målet är att långsamt förändra samhällsdebatten och legitimiteten för extrema ståndpunkter, snarare än att omedelbart vinna makten. Sådan förändring sker delvis via ombud och ”nyttiga idioter” som inte inser att man genom sin egen frustration används som verktyg / ombud för extremistiska organisationers påverkansarbete.

Det som är särskilt oroande ur ett systemperspektiv är förmågan att agera internationellt, via digitala nätverk och ideologiska gemenskaper som sträcker sig över nationsgränser. Det gör påverkan svår att avgränsa och motverka inom ramen för traditionell nationell säkerhetspolitik.

Sammantaget innebär detta att den högerextrema miljön i Sverige – i likhet med utvecklingen i flera andra västländer – inte bara utgör ett våldshot utan ett ideologiskt och institutionellt hot. Det handlar om viljan och förmågan att underminera demokratins fundament genom att angripa dess legitimitet, skapa tillitserosion och i förlängningen bereda väg för en auktoritär samhällsmodell.

Demokratins fiender tänker långsiktigt
Forskningen är tydlig. Försvarshögskolan, Säkerhetspolisen, Europol och internationella analysorgan pekar samstämmigt ut den våldsbejakande högerextremismen som det största långsiktiga hotet mot demokratin i väst. Det handlar inte bara om vilja och förmåga att utöva våld – utan om viljan och förmågan att långsamt med uthållighet erodera givna samhällsvillkor.

Hotet mot demokratin är alltså inte bara våldshandlingar som sker genom bomber och kulor. Det är idéer som utgör det verkliga hotet. Det är berättelser som bryter ner tillit, som undergräver institutioner och som lär oss att demokratin är ett svek, inte en tillgång. Våld kan bemötas och konfronteras.

Att förstå var hotet faktiskt finns
Att förstå detta är avgörande. Inte för att negligera andra former av extremism, utan för att identifiera var det verkliga systemhotet kommer ifrån. Demokratin kan överleva protester, det är den byggd för. Men den överlever inte att tyst nedmonteras inifrån.

Källor och vidare läsning:

• Försvarshögskolan (2022): Våldsbejakande extremism i Sverige – aktuella trender
• Säkerhetspolisen: Årsrapport 2023
• Europol: TE-SAT 2024 – EU Terrorism Situation and Trend Report
• FOI: Högerextremism och informationspåverkan
• MSB: Desinformation och informationspåverkan i Sverige