Varför ingriper inte polisen?

Om tillstånd, grundlag och varför enstaka skrik inte räcker

Det händer då och då. Människor samlas utanför offentliga byggnader. De har plakat, ropar slagord, kanske blockerar en ingång. De har inget tillstånd. Ändå står polisen där – tysta, till synes passiva. Varför gör man inget är det inte helt ovanligt att man hör. Särskilt från de som inte sympatiserar med åsiktsyttringen.

Och det är en rimlig fråga. Men att ta till sig svaret kräver en vilja till förståelse för agerandet. Detta kräver i sin tur förståelse för i Sverige grundläggande demokratiska principer. Det kräver en titt i både grundlag, ordningslag – och ett intresse för vad rättsstaten faktiskt bygger på.

Grundlagen står över ordningslagen

Att hålla en demonstration utan tillstånd kan bryta mot ordningslagen (1993:1617) – men det innebär inte att demonstrationen i sig är olaglig. Det innebär bara att arrangören brutit mot ett ”formkrav” som finns för att polisen ska kunna planera för ordning och säkerhet.

Den egentliga rätten att demonstrera skyddas av regeringsformen 2 kap. 1 §. Yttrandefrihet, mötesfrihet och demonstrationsfrihet är grundlagsskyddade rättigheter. Oaktat vad man tycker om åsikten som framförs.

Det här är viktigt: grundlagen gäller även när tillstånd saknas. Ordningslagen är underordnad. Polisen får alltså inte rutinmässigt upplösa eller ingripa mot en demonstration bara för att tillstånd inte sökts eller för att tyckare inte håller med om vad som sägs.

Vad krävs för att polisen ska ingripa?

Polisen får upplösa en allmän sammankomst endast om det uppstår:

– svårare oordning
– avsevärd fara för de närvarande
– allvarlig trafikstörning

Detta framgår av ordningslagen 2 kap. 23 §. Dessutom slår 2 kap. 24 § fast att sådana åtgärder bara får vidtas om mindre ingripande metoder först har prövats – som att avvisa enstaka personer eller föra dialog med arrangörer.

Vad är då ”svårare oordning”?

Enligt både Justitiekanslern och JO krävs att situationen liknar ett upplopp eller kaotiska, allvarliga störningar – inte bara att någon skriker högt eller håller upp ett provokativt plakat.

JO har i flera fall varit tydlig med att:

”Förutsättningen att oordningen skall vara av svårare art innebär att upplösning kan komma i fråga endast vid upploppsliknande situationer.”

Enstaka störande beteenden räcker alltså inte. Det måste finnas ett faktiskt och påtagligt hot mot ordningen. Och även då ska polisen först försöka lösa det med mindre ingripande metoder.

Men är inte exempelvis riksdagen ett skyddsobjekt?

Jo mycket riktigt, Riksdagshuset är ett skyddsobjekt enligt skyddslagen (2010:305). Det innebär särskilda regler för att skydda byggnaden och verksamheten – exempelvis tillträdesförbud eller fotoförbud i vissa zoner.

Men: det är själva byggnaden som är skyddsobjektet. Området utanför, där människor promenerar, tar bilder och ibland demonstrerar, är i normalfallet inte skyddsobjekt – om det inte finns ett särskilt beslut om det.

Att demonstrera på allmän plats utanför Riksdagshuset är därför inte automatiskt ett brott mot skyddslagen – så länge demonstrationen inte tränger in, stör den skyddade verksamheten på ett reellt sätt eller bryter mot konkreta skyddsföreskrifter.

Demokrati kräver mognad – också hos staten

Att polisen ibland avstår från att ingripa vid tillståndslösa demonstrationer är inte ett tecken på svaghet. Det är ofta ett tecken på rättssäkerhet och proportionalitet. Polisen gör en bedömning: När är störningen så pass allvarlig att man kan inskränka grundlagsskyddade rättigheter. Polisen har tidigare gjort relativt offensiva tolkningar i samband med koranbränningarna – och fått rättslig kritik för detta.

Men det ställer också krav på Polismyndigheten. Tydlig kommunikation är avgörande. När människor inte förstår varför vissa får demonstrera utan tillstånd, medan andra följer reglerna till punkt och pricka, då riskeras naturligtivs att förtroendet blir lidande. Men då gäller det naturligtvis att man faktiskt vill förstå. Att önska att polisen ska bortse från lagstiftningen och agera med hårdare tag är att önska en maktfullkomlig polis som bortser från sitt grundläggande uppdrag. Våldsamt agerande ska naturligtvis aldrig accepteras och förhindras. Men det krävs också att sammanhanget analyseras med mycket stor noggrannhet av polisen innan man fattar beslut om åtgärder. Ingripande som inskränker på grundlagsskyddade rättigheter ska tillgripas med stor restriktivitet. Vill man ha en förändring av detta behöver man arbeta för att justera grundlagen för det är inte polisens uppdrag att pressa gränserna för detta. Det är inte att vara höger. Det är inte att vara vänster. Det är att vara precis där vår polis ska befinna sig – mitt i konflikten för att trygga våra rättigheter. Den som önskar något annat saknar tyvärr en grundläggande insikt i den demokratiska strukturen för vårt land.

---