Sveriges väljer nu att göra en stor satsning på försvaret. En satsning som är en nödvändig och allt för länge negligerad hemförsäkring. Vår säkerhet, beredskap och vår möjlighet till självstyre kommer naturligtvis med en kostnad.

Men sättet vi nu väljer att finansiera denna satsning på – genom att låna 300 miljarder – väcker frågor som inte har fått tydliga svar. Lite förenklat kan man säga att satsningen tycks vara indelad i två huvudsakliga spår, dels kostnader som är mer att likna vid rena investeringar och leder till kapacitetsuppbyggnad – och dels kostnader som är av mer löpande karaktär, utrustning ammunition etc…

Investeringar är naturligtvis sådant som bygger upp något beständigt – varaktiga tillgångar. Det kan handla om inköp av visst materiel som luftvärnssystem, artilleri, drönare och kommunikationssystem. Det handlar också om infrastruktur i form av nya regementsbyggnader, förrådsanläggningar och cybersäkerhetsplattformar. Dessa poster har ett långsiktigt säkerhetsmässigt värde och är utan tvekan försvarbara att finansiera genom lån.

Löpande utgifter är däremot sådant som förbrukas och/eller återkommer år efter år. Det rör sig om ammunition, bränsle, övningsverksamhet, personalkostnader, samt delar av det civila försvaret som består av koordinering, utbildning, myndighetsinsatser och faktiskt krishantering. Dessa kostnader är återkommande och innebär alltså ingen uppbyggnad av tillgångar. Enkelt uttryckt handlar det om att rusta en ökad förmåga. Förbrukningsmaterial måste ersättas.

Ett undantag från de båda huvudspåren kan sägas vara stödet till Ukraina kan väl sägas falla någonstans mitt emellan.

Noteras bör även att denna svenska lösning tycks vara unikt om man jämför med andra europeiska länder då vi lånar till såväl infrastruktur som till löpande kostnader.

Det uppstår ett logiskt problem när gränsen mellan investering och drift suddas ut . Ökning i förmåga leder till en ökad driftskostnad. En kostnad som naturligtvis inte permanent kan täckas via lån utan att undergräva vår ekonomiska hållbarhet. Så frågan här hur denna löpande kostnadsökning ska täckas?

För att skapa trovärdighet i finansieringen bör det tydliggöras hur mycket av satsningen som går till investeringar – och hur mycket som är löpande kostnader.

Först när detta är tydligt kan vi föra ett samtal om vilka delar som eventuellt kan lånefinansieras – och vilka som måste täckas av omprioriteringar eller skatteintäkter. Regeringen och oppositionen är som tur är överens om behovet av ett starkare försvar. Men när det gäller långsiktigt finansiering skiljer sig resonemanget. Oppositionen ser skattehöjningar som lösningen, regeringen säger blankt nej till sådana tankar och menar att detta kan täckas genom att använda den prognostiserade tillväxten. Jag vet inte vilket av alternativen som är rätt.

Tillväxt bör ses som reformutrymme – inte som grundfinansiering

Min enkla mening är att i en statsbudget bör tillväxt i bästa fall användas för för nya satsningar – reformer. Men att långsiktigt låta statens kärnuppdrag som försvar vila på eventuell framtida tillväxt, är inte helt oriktigt, beskrivet att skjuta kostnaden framför sig. Lite som att betala av på huslånet genom att låna till amorteringen.

Sveriges tillväxt är förhållandevis låg på ca 1-2 % Givet att FOI räknar med att försvarssatsningar med större upprustning skulle öka rörliga återkommande kostnader för försvaret med ca 12 miljarder per år så blir det snabbt mycket pengar som ska täckas genom tillväxten. Idag ligger försvarsbudgeten ca 140 miljarder kronor.

Men försvaret är inte den enda delen av den offentliga verksamheten som kräver resurstillskott.

Samhällets andra kärnverksamheter står även dem under växande press:
– Rättsväsendet behöver mer kapacitet, både i personal och infrastruktur. Och byggs ut hela tiden.
– Socialtjänsten behöver möta ökade behov, inte minst bland barn och unga i utsatta områden.
– Hälso- och sjukvården brottas med växande vårdbehov och brist på vårdplatser.
– Äldreomsorgen är ännu inte rustad för de demografiska förändringar som redan pågår.
– Vägar, järnvägar och annan infrastruktur lider av en samlad underhållsskuld.

Dessa behov är inte tillfälliga. De är strukturella – och även de kräver naturligtivs hållbar finansiering. Och det är inte inräknat kostnader exempelvis för klimatpåverkan och anpassningar/utbyggnad av energikällor.

Vad kan vi kräva?

Väljarna behöver en ärlig analys av hur våra gemensamma uppgifter verkligen ska finansieras framöver. Jag motsätter mig inte lån, tvärt om. Modellen med är en utmärkt och nödvändig övergångslösning. Men då det inte är realistiskt att tänka sig att tillväxt enkom täcker kostnadsökningen, särskilt givet det mycket breda investeringsbehov som föreligger på samhällsnivå menar jag att det inte är en fungerande grundprincip. Är man överens om detta så behöver man gå vidare till en seriös diskussion – vilken kretsar kring svåra – men nödvändiga frågor:

1. Om vi vill spara för att överföra medel till andra delar av staten – Vilka besparingar är möjliga att göra utan att underminera grundtryggheten? Var vill man spara någonstans?
2. Vilka skatter är rimliga att höja – och i så fall på vilka grunder?
3. Hur kan vi säkerställa finansiering av samhällets grundförmåga?

Samhällsförändringar kommer att ställa krav på alla. Det är inget populärt budskap att föra fram från politisk nivå – särskilt inte med tanke på valet 2026. Men vi är i ett läge där vi inte kan skygga för våra utmaningarna – och det svåra. Men för att samhället ska var beredda att göra detta krävs först en uppriktig och ärlig kommunikation kring grundförutsättningarna för vår gemensamma välfärd.

Det här är inte frågor som som jag ser kan lösas av ett enskilt parti eller block. Det är en samhällsekonomisk realitet som kräver långsiktighet, gemensamt ansvar och öppenhet. Och förutsägbarhet.

Sannolikt måste såväl vänster som höger vara beredda att låta några heliga kor gå till slakt om vi ska ha en gemensam och hållbar modell för framtiden.

Glad midsommar!