Vi har varit här förut – om ett försvar vi rev ner, ett ansvar vi inte tog – och ett pris vi nu får betala

Vi står inför en massiv upprustning av det svenska försvaret. Som vi har läst i media, och som jag skrev om i ett tidigare inlägg, ska 300 miljarder lånas för att stärka försvaret. Ny materiel ska beställas, regementen öppnas, förmågor vässas (eller återskapas).

Det är akut – och det är nödvändigt. Men det är också något annat: ett pris vi delvis betalar för att vi inte lär oss.

Det är lätt att tala om detta som något som ”bara blev så”. Att pengarna i budgeten behövdes till annat. Att världen förändrades snabbt och att vi inte hann med. Men det är inte hela sanningen. Inte ens i närheten.

Vi valde aktivt en annan väg, och det avgörande vägvalet kom när Sverige la ner sitt invasionsförsvar.

Under Göran Perssons regeringstid togs beslutet att landet inte längre behövde försvaras här – utan bäst skyddades genom att svenska soldater deltog i internationella insatser i andra länder. Bosnien. Afghanistan. Mali. Det lät både solidariskt och strategiskt – och det passade tidsandan. EU växte.

Kalla kriget var över. Freden på vår sida klotet kändes självklar.
Men så var det förstås inte.

Försvarsbesluten 2000 och 2004 rev i praktiken ner den grundläggande försvarsförmågan. Ytterligare regementen lades ner. Lager tömdes. Värnplikten vilandeförklarades. Vi monterade ner det som tagit generationer att bygga – för att spara pengar på kort sikt.

När alliansen under Fredrik Reinfeldts ledning tog över, fullföljdes kursen.
Värnplikten avskaffades helt. Internationella insatser fortsatte prioriteras. Och trots att det stora säkerhetspolitiska skiftet kom när Ryssland invaderade Georgien 2008, ändrades ingenting. Försvaret var ett ”särintresse”.

Det blev symbolen för en politik där förmågan att försvara Sverige inte bara skars ner – utan totalt nedvärderades.

Det är också värt att stanna vid vad kriget i Georgien faktiskt innebar – om man ville se. Ryssland visade då att man var beredd att använda militärt våld mot ett grannland för att uppnå strategiska mål. Och inte bara med stridsvagnar – utan med cyberangrepp, propaganda, gränsförflyttningar och genom att så strategiskt tvivel.

Det var en testkörning av en ny typ av krigföring: snabb, mångdimensionell och med ett tydligt budskap till omvärlden – att Ryssland åter ville rita kartor.

Att Ryssland i stora delar visade sig sakna viktiga förmågor hånades.
Ledningssystemen fungerade dåligt, särskilt sambandet mellan armé, flyg och underrättelse – vilket ledde till förvirring och okoordinerade anfall.
Det fanns stora problem med logistik, kommunikation och precisionsvapen – mycket av operationen genomfördes med äldre utrustning och improviserade lösningar.

Men det är just det som gör kriget i Georgien så intressant:
Det blev startskottet för Rysslands stora militärreform, som påbörjades kort därefter (2009). Under ledning av dåvarande försvarsminister Anatolij Serdjukov började Ryssland modernisera sina väpnade styrkor – organisatoriskt, tekniskt och taktiskt.

Oförmågan man såg i Georgien blev början på en ny doktrin: att påverka, destabilisera och ta kontroll – även utan fullskalig invasion. Att faktiskt lära sig av sina misstag.

Och vi såg det – men agerade som om det var ett undantag. Resultatet blev att Ryssland flera år senare kunde upprepa samma metod – på Krim, i östra Ukraina, och till slut i en full invasion 2022.

Och nu står vi alltså här.

Vi måste börja om. Inte från noll, men från en oroväckande låg nivå. Och eftersom vi skurit så hårt och så länge, måste vi nu betala – nästan i panik.
Inte bara med pengar, utan med tid – och med en känsla av sårbarhet som inte försvinner bara för att vi beställer nya system.

Om vi hade hållit fast vid ett rimligt grundskydd, hade återtagandet kunnat ske gradvis, med framförhållning och inom ramen för mer normal process. Men när man nedmonterar i fred, tvingas man bygga upp i kris. Och då blir det dyrt.

Det sägs att politik handlar om att vilja. Och i detta fall handlar det om att vilja minnas. För det är först när vi erkänner hur nära vi var att montera ner allt – och varför vi gjorde det – som vi kan rusta upp på ett sätt som håller över tid.

Men vi har varit här förut. 1925 rustade vi ner i fredens namn, utifrån goda avsikter, kortsiktig ekonomisk politik och en omvärldsbild som i hög grad var naiv. 1939 insåg vi vad det kostade.

Nu gör vi om samma resa – bara i nya kostymer och med mer sofistikerade powerpoints. Förra gången var vi redo att möta ett hot 1946. Vi får hoppas att vi är snabbare den här gången.

Man kan hoppas att vi lär oss den här gången. Men historien ger oss ingen anledning att vara säkra på detta.

Erfarenheten lär oss däremot att finansiering inte kan bygga på kortsiktiga lösningar – utan måste grunda sig i strategiska vägval som säkrar vår förmåga över tid.

Det handlar inte om att vara hök eller duva.
Det handlar främst om att inte vara en struts.