Sverigedemokraternas har nu släppt andra delen av sin vitbok, vilken presenterades i samband med Almedalsveckan.

Partiet har lyft fram arbetet som något unikt och speciellt – att man på detta sätt vill göra upp med sin historia. Helt unikt är det dock inte.

Det finns nu två – som jag känner till – partier som tagit fram sk vitböcker. Den andra togs fram av Vänsterpartiet på 1990-talet och gavs namnet; Lik i garderoben?, 

Såväl Svergiedemokraterna som Vänsterpartiet vill gärna lyfta fram detta som ett bevis på sin vilja att konfrontera sin historia. Man vill visa på utveckling och –  och sannolikt helst – gå vidare och lämna historien bakom sig och slippa prata om det. 

Ur det perspektivet är vitböcker kanske inte främst ett uttryck för genuin moralisk självkännedom. Snarare är de verktyg – eller svar efter en strategisk analys: att inte ta itu med det historiska bagaget har blivit mer skadligt än att faktiskt göra det. I båda fallen har partierna tvingats inse att det problematiska inte är något man kan tiga ihjäl eller förminska tills det försvinner. Man vill ta kontrollen över narrativet – och försöker återta det.

Genom arbetet kan man göra anspråk på att, trots sin historia, utgöra en seriöst alternativ till höger eller vänster beroende på potentiella väljares preferenser.

Vänsterpartiets vitbok skrevs i skuggan av Berlinmurens fall och Sovjets sammanbrott. Partiet hade under lång tid både tagit emot – och givit stöd till öststatsdiktaturer. Den nya generationen inom partiet ville frigöra sig från dessa lojaliteter, samtidigt som journalister, politiska motståndare och inte minst unga medlemmar började kräva ett erkännande allt eftersom diktaturens vindar vände i Europa och blåste bort de ideologiska skygglappar som tidigare funnits. Vitboken blev ett sätt att säga: vi såg det inte då – men vi förstår det nu. Inte för att någon annan tvingade oss, utan för att vi vill vara en annan sorts rörelse.

Att man sedan alltid sett problematiken (det var naturligtvis inte så att DDR lite överraskande plötsligt hade visat sig ha varit en totalitär diktatur) men valt att bortse från den, vill man inte gärna behöva prata så högt om. 

Många ledande personer hade ju gått in i partiet med full vetskap om vad det stod för men valt att acceptera det.

Men kanske det som också är det mest intressanta med Lik i garderoben? Det är inte främst vad som står i den, utan hur man sedan valde att hantera det som togs fram.

Vänsterpartiet valde faktiskt att hantera det man skämdes över i en öppen hantering. Deras vitbok publicerades utan begränsning. Den kunde läsas, granskas, ifrågasättas. Den blev ett medel för kollektiv reflektion, inte bara ett symboliskt avslut.

Naturligtvis har partiets historik återkommande använts i den politiska debatten. Med all rätt. Även om man ber om ursäkt gör det inte historiska övertramp ogjorda. Framtida handlingar kommer naturligtvis alltid att delvis bedömas utifrån det historiska arvet. Men en central fråga är hur man väljer att gå in i en reningsprocess. För processen avslutas inte då man skrivit färdigt boken. Det är då den påbörjas. Hur hanteras det skamliga? Hur står man för detta? Hur delger man väljarna den historiska bilden?

Här väcks än så länge vissa frågor kring SD:s vägval och hur seriösa man verkligen är i sitt fortsatta arbete. Låt vara att man är precis i inledningen av ett arbete som kräver ett långsiktigt engagemang.

Till skillnad från Vänsterpartiet släpper SD sin vitbok på ett anmärkningsvärt begränsat sätt. Den ges endast ut i 100 fysiska exemplar och vad som är än mer anmärkningsvärt är att det ännu inte finnas någon digital version att ta del av. Det är i detta skillnaden mellan partierna är påtaglig. Vilken villighet har man att hantera materialet?  Ett bokslut som inte får läsas av väljarna är inte så mycket rannsakan och en vilja att utvecklas som ett ängsligt försök till PR.

Men samtidigt som Vänsterpartiet lyckades upprätta en bild av självrannsakan, har partiet i dag svårt att fullt ut leva upp till idealet. I samband med Israel–Palestina-konflikten har företrädare för partiet använt sig av retorik som kritiserats för att närma sig antisemitiska tankefigurer. Inte för att man alltid uttryckligen uttryckt hat mot judar som folkgrupp eller religion, utan för att man i retoriken kollektivt skuldbelägger, demoniserar staten Israel och ett genom ett svepande språkbruk placerar hela folkgrupper i en förenklad moralisk världsbild. Den självkritik som riktades mot de egna auktoritära och diktatoriska lojaliteterna tycks inte alltid ha följts av en levande och aktiv vaksamhet mot andra former av exkluderande retorik. Det visar på hur lång processen kan vara.

Samma mönster kan iakttas hos SD. Trots en uttalad ambition att lämna det rasideologiska bakom sig, visar granskningar – inte minst i Expressen – att företrädare på lokal nivå fortfarande återkommer i mer eller mindre rasistiska och främlingsfientliga sammanhang. Utöver detta har företrädare med koppling till organiserad brottslighet i form av kopplingar till våldsglorifierande och kriminella mc-gäng uppmärksammats i media. Det tyder inte på ett centralt godkännande av sådana kontakter, men på att man inte lyckats skapa en tillräckligt stark organisatorisk norm för vad som är (o)acceptabelt. Arvet lever i viss mån kvar kvar – inte i stadgarna – men i praktiken.

Ur ett organisationspsykologiskt perspektiv handlar detta om vad som faktiskt ligger under partiytan. Det räcker inte att skriva nya berättelser om sig själv. Man måste också ha strukturer och kultur som kan bära den nya berättelsen. I annat fall lever gamla mönster kvar i skuggorna – i språk, i relationer, i rekryteringar. Organisationer förändras inte bara genom dokument, utan genom konsekvent arbete över tid. Det är där Vänsterpartiet och SD står inför samma typ av utmaning, även om uttrycken är olika.

Kanske borde de – med viss ironi – faktiskt samtala med varandra kring detta… För det båda partierna brottas med är egentligen samma sak: hur hanterar man det faktum att människor som delar ens politiska projekt också kan bära på idéer som hotar dess legitimitet? Det är en fråga som ingen vitbok i världen besvarar på egen hand. Det kräver ett långsiktigt arbete med inre normer, öppen kritik och organisatorisk självdisciplin. Det är inte att kasta partivänner under bussen. Det handlar om att man måste städa till en viss grundnivå för att utgöra ett seriöst alternativ till att få förtroendet till ett statsbärande ansvar. Förutsatt att de uttalade/identifierade avarterna inte är (in)officiellt sanktionerad retorik.

Vitböcker är inte meningslösa – tvärtom. De är viktiga startpunkter.

Men den avgörande frågan är vad som händer sedan.

För det mest komprometterande med ett partis historia är sällan vad som en gång hände. Det är när det gamla aldrig riktigt dör – och det nya inte riktigt vill se eller agera.

När det gäller SD handlar det om att man faktisk behöver våga släppa det man tagit fram till allmän beskådan – till mer än ett fåtal.

Naturligtvis behöver det inte handla om att man genom en kostsam process trycker upp något i stora upplagor. Men som väljare kan jag tycka att jag faktiskt skulle förtjänar en enkelt pdf-fil, så att jag själv kan läsa och bilda mig en uppfattning. Att stå i talarstolar och be om ursäkt är jag faktiskt ointresserad av. Jag vill inte få budskapet paketerat, jag vill läsa själv och sedan kunna ställa de frågor jag är intresserad av att få svar på. Att SD har en nazistisk och antisemitisk bakgrund är ju ungefär lika överraskande som att solen går upp.

Även om detta förhållande kräver givetvis kräver både en och två ursäkter så krävs det mer. Mycket mer. Ett genomgripande resonemang.

Det kanske finns en strategi i detta? Möjligen släpper man vitboken på ett bredare sätt inom kort? Det hade jag tacksamt tagit emot. Men fram till dess blir kommer den  mer att vara en predikan för de redan troende. Ett verktyg för partistrateger snarare än ett seriöst försök att gå vidare.