Inledning

Rysslands anfall mot Ukraina är mer än ett krig mellan två länder. Det är en prövning av den europeiska säkerhetsordningen – och en utmaning för västs vilja att stå emot maktpolitik.

Men vad händer när kriget väl tar slut? Hur ser framtiden ut om Ryssland försvagas, om balansen består – eller om Putinregimen går stärkta ur konflikten? I en serie texter försöker jag resonera hur vi i Sverige bör förstå Rysslands agerande, vilka lärdomar vi borde ha dragit redan tidigare – och varför vi nu måste förbereda oss för en verklighet där hotet består, oavsett utfall.

Det handlar inte enbart om gissningar, utan om att läsa Rysslands egna strategier, förstå dess världsbild – och bygga svensk beredskap utifrån det.

Jag började detta arbete med att försöka för mig själv klargöra hur Rysslands anfallskrig mot Ukraina kan sluta – och vilka effekter detta i så fall kan få för oss i Sverige. 

Det är dock en nästan omöjlig fråga att besvara,  Det finns allt för många faktorer som kan påverka utkomsten. För att ändå kunna föra ett resonemang har jag valt tre effektbeskrivningar som utkomst – ett balanserat Ryssland, ett försvagat Ryssland och ett stärkt Ryssland. Denna inledande ”artikel” syftar till att etablera en historisk bakgrund och översiktlig bild av det resonemang jag för. Jag kommer att återkomma med fördjupade resonemang om varje del i kommande inlägg.

I backspegeln – Ryssland och västs agerande fram till i dag

För att förstår bakgrunden till det resonemang jag kommer att föra är det viktigt att vi tar saker och ting i ordning. Så vi börjar med en tillbakablick.

Den militära och politiska utvecklingen i Ryssland efter Sovjetunionens kollaps präglades initialt av kaos, svaghet och sönderfall. Men tidigt fanns tecken på vilken riktning det nya Ryssland skulle ta. De två krigen i Tjetjenien – det första 1994–1996, det andra från 1999 – gav en föraning om både den militära doktrin som skulle växa fram och de metoder den politiska ledningen var beredd att acceptera för att genomdriva sin politik.

Man kan konstatera att det första tjetjenienkriget slutade med vad som måste beskrivas som ett förödmjukande nederlag för Moskva. Den ryska krigsmakten framstod som oorganiserad, illa tränad och oförmögen att möta ett begränsat, irreguljärt motstånd. Det andra kriget, som inleddes under Vladimir Putins väg mot presidentmakten, markerade ett skifte. Groznyj jämnades med marken. Civilbefolkningen betraktades som förbrukningsbar och utsattes för en fruktansvärd hantering. Kriget blev inte bara ett medel för att återta territoriell kontroll, utan ett politiskt verktyg för att konsolidera inrikesmakt genom nationell mobilisering och etablerandet av uppfattningen kring yttre hotbild.

I väst tolkades konflikten i stort sett som ett ryskt inrikesproblem. Men kriget i Tjetjenien var inte bara en brutal uppgörelse i periferin för västs intresse – det var en värdemätare. Ett ryskt test av hur långt man kunde gå utan verkliga konsekvenser från omvärlden. Vi noterades övergreppen men drog inte de säkerhetspolitiska slutsatser vi borde. Den operativa lärdomen från Tjetjenien var att våld lönar sig – inte bara militärt, utan politiskt. Det skulle bli ett mönster som befästes i doktrin.

Den som hade följt Tjetjenien noggrant, och dragit de slutsatser som följde av detta, borde därför inte ha blivit överraskad när Ryssland återigen använde militärt våld utanför sina formella gränser. Sommaren 2008, när ryska trupper gick in i Georgien, blev det tydligt att doktrinen som mejslats fram i Kaukasus nu började tillämpas också i det postsovjetiska grannskapet – med västvärlden som ofrivillig åskådare.

Efter de båda krigen i Tjetjenien – där det andra blev startskottet för Putins maktkonsolidering och en brutal återetablering av statens våldsmonopol – borde omvärlden alltså ha förstått att Ryssland var på väg att återvända till stormaktspolitikens logik och maktfullkomliga självbild. 

Men väst bar återigen skygglappar tolkade det som ett internt krig snarare än en strategisk markering. Det första verkliga testet utanför Rysslands formella gränser kom i Georgien 2008. Bristerna i den ryska krigföringen tycktes också bekräfta bilden att Ryssland inte var en motståndare att ta riktigt på allvar.

Året därpå lanserade EU sitt Östliga partnerskap – ett initiativ riktat till sex länder i Rysslands närområde: Armenien, Azerbajdzjan, Belarus, Georgien, Moldavien och Ukraina. Tanken var att genom handel, reformstöd och politisk dialog successivt närma dessa länder till EU:s regelverk och värdegrund. Ryssland var inte en del av detta. Dels därför att EU redan hade en separat dialog med Moskva, men också därför att partnerskapet handlade om att i egentlig mening skapa alternativ till ryskt inflytande – inte att bekräfta det. 

Ur rysk synvinkel var detta naturligtvis en geopolitisk provokation. EU ville ta ett steg rakt in på den ryska bakgården och  etablerade samarbete i det postsovjetiska grannskapet. Man gjorde detta utan att ta hänsyn till Rysslands upplevda säkerhetsintressen – och utan att erbjuda säkerhetsgarantier till sina nya partners. Något som de facto utelämnade dessa till Ryssland. Det var ett integrationsprojekt som utmanade – men inte skyddade – och på grund av detta var det även dömt att misslyckas.

I efterhand blev det tydligt att väst missförstod Rysslands kontrollbehov – och underskattade den strategiska betydelse som Moskva tillmätte regionen. Detta naturligtvis sagt med all den klokskap backspegeln erbjuder. 

Det strategiska misstaget både vi och våra allierade gjorde var att vi behandlade det som skedde i Georgien som ett enskilt krig, precis som tjetjenien – istället för att se det etablerade mönstret, att Ryssland var berett att använda militär makt för att kontrollera och omforma sitt grannskap. Och att man inte skulle acceptera att dela sina maktambitioner med EU och väst.

För Ryssland blev dessutom en värdemätare på västs (bristande) beslutsamhet. Det blev tydligt att de västliga makterna inte hade kraft eller vilja att på allvar ingripa – ens i sitt direkta närområde, och att särskilt EU saknade verktyg och vilja för att påverka med kraft. 

Min hypotes är att den tydligaste signalen  Ryssland fick från väst var att väst inte ville se Ryssland som en spelare att lyssnas på. Ryssland blev alltså aktivt marginaliserat – och dess maktambitioner togs inte på allvar. Samtidigt hade väst inget intresse att på allvar sätta kraft bakom sina ambitioner.

Signalen missades inte av Ryssland – utan öppnade eventuellt vägen mot det som sedan komma skulle. 

Det är utifrån det resonemanget inte osannolikt att  ett avgörande steg för Rysslands gällande den breda invasionen av Ukraina faktiskt togs i december 2021.  Ryssland överlämnade då två utkast till säkerhetsavtal – ett med Nato och ett med USA.

I dessa utkast ställde Ryssland långtgående krav: ingen ytterligare Nato-expansion, inga vapen eller truppförstärkningar i Östeuropa, och inget säkerhetssamarbete mellan väst – och absolut inget Natomedlemskap för  länder i den ryska intressesfären – Ukraina, Sverige eller Finland. För Ryssland var detta ett försök att institutionalisera sina maktambitioner, att i praktiken rulla tillbaka den europeiska säkerhetsordning som etablerats efter kalla kriget. Ett sista test inför det vägval man stod inför?

När väst avvisade de ryska kraven i sin helhet bekräftades bilden i Moskva: Rysslands säkerhetspolitiska krav kommer inte att tillmötesgås – och om maktbalansen ska förändras, måste det därför ske med våld. 

Även bedömare vid bland annat Carnegie och Institute for the Study of War, pekar på detta ögonblick som en möjlig utlösande faktor till kriget. 

I nästa inlägg kommer jag att resonera kring skeenden mer ur ett svenskt perspektiv.