Det svenska perspektivet

Under påsken 2013, genomförde ryskt bombflyg ett (vad som i efterhand kunde konstateras vara) ett simulerat anfall mot mål i Sverige. Det visade sig att Sverige inte hade jaktflyg i luften vid tillfället, och att vår incidentberedskap aldrig ens aktiverades för att ingripa. I stället var det NATO-flyg från Danmark och Polen som ingrep mot de ryska enheterna. De hade dock hunnit avsluta sitt anfall/övning och var på väg till baka mot ”Rodina” innan Nato kunde ingripa.

I Sverige firande man fortsatt påsk. 

Händelsen uppmärksammades först i efterhand, och kritiken mot Sveriges bristande beredskap blev hård i media. Men trots det som kom att kallas den ryska påsken och i dag ses som ett uppvaknande – kom ingen omedelbar förändring av vår strategiska inriktning. Regeringen tonade snarare ner betydelsen. Men tonen hade ändå satt sig i den allmänna debatten. Allt fler började mer aktivt att ifrågasätta Sveriges säkerhetspolitiska strategi.

Det var dock först efter Rysslands annektering av Krim 2014 som ett verkligt skifte blev realiserat. 

När de så kallade ”gröna männen” – maskerade ryska soldater utan nationsbeteckning – tog kontroll över Krimhalvön var det uppenbart för alla med ögon att se att detta var en rysk militär operation som inletts. Ändå dröjde det innan vi i väst kallade det för vad det var. Snart följde destabilisering i Donbas med stöd till lokala miliser, vapenleveranser och ett nytt informationskrig. I Sverige ledde Krim till det första verkliga säkerhetspolitiska uppvaknandet på många år. Det var nu som beslutet togs att återetablera en militär närvaro på Gotland, vilket senare resulterade i återupprättandet av Gotlands regemente 2018. 

Svensk krishantering, ett mönster i senfärdighet

I flera utredningar och analyser har man slagit fast att ett återkommande mönster i svensk säkerhetspolitik är oförmågan att agera på förvarningar – särskilt när de kräver omställning och omprioritering. Vi är inte blinda för det som sker. Vi är mycket kompetenta att samla in information. Men att därefter agera på informationen i tid är något annat. Delvis beror det på politisk ovilja att göra impopulära prioriteringar – att satsa på försvaret när trycket på välfärd, klimat eller infrastruktur är som störst kräver politiskt mod. Men det handlar inte minst om förvaltningstrukturer.

Det är tydligt visat att svensk krishanteringsförmåga präglas av senfärdighet, stuprör och ett uppdelat ansvar. Även på andra områden har detta varit tydligt, Corona-kommissionen konstaterade att det saknades både en tydlig nationell krisledning och förmåga att fatta snabba, övergripande beslut. Ansvarsfördelningen var diffus och styrningen otydlig, vilket ledde till att ingen hade mandatet – eller helhetsbilden – att styra samhällets respons i början av pandemin. 

Även Riksrevisionen har i flera granskningar pekat på att svenska myndigheter ofta saknar förmåga att omsätta säkerhetspolitiska analyser i konkret handlingskraft. 

Trots att Försvarsberedningen redan 2017 varnade för ett försämrat omvärldsläge, dröjde det länge innan rekommendationer om återuppbyggnad av totalförsvaret omsattes i påbörjandet av faktisk organisation och finansiering.

Till Sveriges försvar ska dock sägas att flera viktiga steg tagits under senare år. Efter annekteringen av Krim 2014, och i än högre grad efter den fullskaliga invasionen 2022, har insikten vuxit om behovet av samlad krisledning, ökad operativ förmåga och ett kvalitativt och hållbart totalförsvar. Inte minst syns detta i Sveriges relativt snabba Nato-medlemskap.

Sedan januari i år har civilplikten har återinförts, en ny struktur för beredskapsmyndigheter har införts, och MSB har fått ett bredare samordningsansvar. Totalförsvarsövningar som Aurora har etablerats, och en tydlig fast återetablering av försvarsmakten på Gotland markerar en tydlig inriktning för förmågehöjning. Regeringskansliet har dessutom börjat stärka sina krisledningsfunktioner. Integreringen till NATO ger ökad förmåga (och även krav) och tydlighet när områden ska prioriteras mot varandra.

Men utmaningarna har naturligtvis inte försvunnit. Det som varit Sveriges styrka i alla år av fred är även vårt stora hinder i kris. 

Myndighetssverige är fortfarande organiserat för förvaltning snarare än för snabb samlad respons. Fortfarande saknas en verkligt integrerad ledningsstruktur för totalförsvaret och Regeringskansliet är inte dimensionerat för att hantera utdragna kriser i ett höjd säkerhetspolitiskt läge. Det är då enklare att skapa nya rutiner än att förändra de kulturer och mandatstrukturer som håller systemet samman. 

Kortfattat kan det beskrivas som att när behov uppstår av snabba åtgärder, åtgärder som till och med är kända och efterfrågade, så fördröjs den nödvändiga reaktionen eftersom vår tidslinje för förvaltningsmässiga åtgärder inte är anpassad för krishantering. När hotet väl blir akut, är tiden för förberedelse redan förlorad. Det är ett system där få har hela bilden – och de som har den inte har makt att agera.

Det är inte bara strukturerna i sig självt som är en utmaning i detta, det går inte att komma ifrån faktumet att de personer som är rekryterade och har fått avancera inom detta system sannolikt har hamnat där de är eftersom de kan verka inom systemets önskemål och strukturella behov. Du blir inte befordrad om du inte bedöms vara en god byråkrat.

För ett litet land som Sverige, i ett strategiskt utsatt läge med ett påtagligt hot från Ryssland, är det en brist vi inte längre har råd med. Våra strukturer behövs – men vi behöver också ha en förmåga att sätta dessa åt sidan (utan att bryta mot regelverket) när så krävs.

Vi behöver alltså en anpassad förvaltningsstruktur, regelverk som medger detta och en rekrytering som tar hänsyn till de behov på flexibilitet och anpassningsbart förhållningssätt som kan krävas.

Något som kan tilläggas som visar på att detta inte bara är en utmaning för myndigheter är det faktum att trots vår starka förmåga till analys, forskning och teknikutveckling har Sverige gång på gång visat brister i vårt innovationsförmåga, där världsledande idéer inte sällan förverkligas av andra. Den autoklaverade lättbetongen utvecklades i Sverige men industrialiserades i Tyskland. LCD-tekniken uppfanns av svenska ingenjörer men kommersialiserades av japanska bolag. En liknande berättelse finns även kring pacemakern.

Men – åter till den centrala frågan. Även nu – efter den fullskaliga invasionen av Ukraina 2022, Var är vi i vår beslutsprocess? Riskerar vi att återigen att fastna i vår av senfärdighet skapade trögrörlighet, i vår nedärvda oförmåga – och leder detta till att vi riskerar att underskatta vad detta säger oss om Ryssland, om dess långsiktiga strategi och om hotet mot Europa?

För att kunna dra slutsatser om Rysslands framtida agerande – och därmed vad Sverige har att förbereda sig för – måste vi börja i rätt ände. Vi måste förstå hur Ryssland ser på världen, på sig självt och på oss. Det räcker inte att följa den militära utvecklingen i Ukraina, eller hoppas på en diplomatisk lösning. 

I nästa inlägg tittar vi vidare på rysk doktrin och strategi samt för ett resonemang om rysk öppenhet.