Angående rysk doktrin och vad som berättas helt öppet.

Som tur är är har Ryssland nämligen inte varit särskilt hemlighetsfulla med sina avsikter. Tvärtom har Kreml i en rad officiella dokument öppet beskrivit synen på hot, säkerhet, krigföring och internationell ordning.

Det har alltså inte saknats information – är det så att det som brustit har varit viljan att ta den på allvar.

För till skillnad från kulturen i väst är det så att man från ryskt håll inte sällan sagt vad man faktiskt menar.

Vi måste alltså läsa de texter som faktiskt ligger på bordet framför oss: Rysslands doktriner, strategier och officiella vägledningar.

Det är först när vi förstår den ryska världsbilden kan vi formulera bildade gissningar om framtiden – och på ett mer ansvarsfullt sätt förbereda oss för olika framtidsscenarier.

Den ryska nationella säkerhetsstrategin, vad jag kan se, senast uppdaterad 2021. Den beskriver Ryssland som omgivet av fientliga krafter: en dekadent västvärld, ett aggressivt NATO och en inre ideologisk försvagning – som måste motverkas.

Dokumentet betonar kulturell suveränitet, värderingskamp och behovet av att försvara traditionella ryska värden oavsett var de hotas. Säkerhet handlar alltså inte endast om landets gränser, utan om kontroll över information, samhällsanda och geopolitisk balans.

Det är värt att notera att strategin antogs i juli 2021, alltså flera månader innan kraven på USA och NATO om rysk intressesfär presenterades. Kraven var alltså en helt logisk följd av den antagna strategin.

I militärdoktrinen, senast från 2014, men fortfarande vägledande, framgår att Ryssland förbehåller sig rätten att slå först – inte bara om man angrips, utan också om man bedömer att statens existens är hotad, även vid icke-militära hot. Det gör att demokratirörelser, västligt inflytande eller medborgardriven samhällsförändring i grannländerna kan tolkas som legitima orsaker till ingripande. Det är därför Ryssland ser Ukrainas närmande till EU och NATO som aggression och inte som en diplomatisk process.

Vid sidan av dessa grunddokument finns informationssäkerhetsdoktrinen från 2016, som tydligt anger att fri press, sociala medier och västliga värderingar är potentiella hot mot statens stabilitet. Det ryska försvaret av “sitt informationsutrymme” inkluderar också offensiva åtgärder som desinformation, påverkansoperationer och cyberangrepp mot andra stater. 

Påverkan är inte en följd av kriget – den är en del av kriget.

Sammantaget utgår rysk strategi alltså från en logik byggd utifrån en rysk-centrerad världsbild: enligt detta synsätt kan man säga att Ryssland inte bara är ett land, utan en egen världsordning. En ordning som står i tydlig konflikt med väst. Ett sådant synsätt legitimerar både långsiktig aggressiv påverkan, gråzonskrigföring och till och med aggressiva angrepp.

 Det är ett helt annat sätt att tänka än den västliga försvarslogiken, som bygger på territoriell integritet, proportion och i viss mån respekt för internationell rätt.

Eller för att använda ett citat som tillskrivs en avhoppad sovjetisk officer under kalla kriget när han kommentarer västliga styrkors sjukvårdsreformer – (citatets äkthet är inte klarlagt, med då det är talande för det här resonemanget väljer jag att ta med det) ”“Why do they paint such big red crosses? Try painting it on your back in a winter forest – do you think it will protect you from the wolves?”

Det är utifrån detta jag menar att Ryssland är transparent då man  i stort sett har agerat i enlighet med dessa texter.

Kriget i Georgien, annekteringen av Krim, hybridangreppen i Donbas, cyberoperationerna och desinformationen i väst – allt följer en sammanhängande syn: att krig inte nödvändigtvis utkämpas på slagfältet, och inte alltid har en början eller ett slut. Och alltid efter ryska behoven och den ryska regelboken. Och att konflikten med väst och icke ryska narrativ är löpande.

Mot bakgrund av detta – en strategisk kultur där konfliken är permanent, gränser är förhandlingsbara och informationsdominans är ett vapen – är det avgörande att vi i Sverige börjar tänka längre än bara krigets nuvarande faser.

Vår säkerhetspolitik måste redan nu utgå ifrån att Putinregimen kan överleva kriget, och att den – oavsett militärt utfall – kommer att fortsätta agera i enlighet med samma grundläggande logik som man agerat efter fram tills idag. Men nu med en tydlig och öppen fientlighet och med Sverige som en del av Nato.

För svensk del innebär detta att vi behöver formulera möjliga framtidsscenarier, inte bara för kriget i Ukraina, utan för hur Europas säkerhetsordning kan komma att utvecklas beroende på krigets utgång. Det handlar inte om att förutse exakt vad som kommer att hända – det är omöjligt – men om att identifiera möjliga utvecklingsvägar, och vad dessa skulle kräva av oss.

En möjlig väg att strukturera dessa scenarier är att utgå från vilken kapacitet Ryssland har kvar efter kriget. Alltså inte exakt vilka städer som hålls eller hur fredsfördraget ser ut, utan vilken strategisk styrkeposition Ryssland intar i relation till sin omvärld. Ur ett svenskt perspektiv kan vi då tala om tre huvudinriktningar: ett försvagat Ryssland, ett Ryssland som behåller nuvarande styrkeläge, eller ett stärkt Ryssland. Alla tre innebär risker för Sverige – men av olika slag. Vad de har gemensamt är att de ställer krav på långsiktig strategisk uthållighet.

I nästa del kommer jag att resonera vidare om de olika nivåerna för rysk förmåga efter avslutat krig i Ukraina.