En inledande resonemang om förmågenivåer efter avslutat krig i Ukraina.

I det första inlägget i den här serien skrev jag att det är nästan omöjligt att som utomstående betraktare analysera alla de möjliga utfall som kan ske efter avslutat krig i Ukraina. Och ur ett svenskt perspektiv kan man till och med hävda att det mest intressanta inte är var gränser går någonstans – utan snarare vilken förmåga vår största och mest påtagliga hotaktör då besitter. För att förenkla och göra det möjligt att föra ett resonemang har jag därför valt att åskådliggöra detta utifrån tre möjliga nivåer. Ett försvagat Ryssland, ett balanserat Ryssland, eller ett stärkt Ryssland. I detta inlägg ger jag bara en översiktlig beskrivning av varje scenario – men jag tänker följa upp dessa i nästkommande inlägg med att mer på djupet beskriva vart och ett av de tre.

1. Ett försvagat Ryssland

Om Ryssland lämnar kriget med svagare militär kapacitet, minskat territoriellt inflytande och förlorad stabilitet avseende sin regim, kan detta nog skapa en ökad riskbild för Sverige snarare än en lättnad. Ett instabilt Ryssland är verkligen inte ett ofarligt Ryssland.

Intern maktkamp, ökad repression eller sönderfall i periferin kan skapa motiv för aggressivt agerande utåt, både för att återvinna kontroll och för att avleda inrikespress.

Rysk doktrin tillåter – och i vissa fall föreskriver – kompensation genom asymmetriska medel: cyberattacker, sabotage, desinformation, och strategisk kärnvapensignalering. Tanken att “kriget pågår alltid” är central i tänkandet kring gråzonsmetoder, där icke-militära verktyg används för att undergräva motståndaren utan att utlösa konventionellt svar. Gerasimov-konceptet, även om det möjligen är övertolkat i väst, belyser denna kontinuitet mellan krig och fred. Begreppet Gerasimov-doktrinen har fått stor spridning i västliga analyser av rysk krigföring, men vilar i själva verket inte osannolikt på en missuppfattning. Ursprungligen härrör det från en artikel av generalstabschefen Valerij Gerasimov 2013, där han beskrev hur väst – enligt rysk uppfattning – använder icke-militära metoder som informationskrig, civilsamhälle, sanktioner och opinionsbildning för att destabilisera stater. I texten analyserades hur gränsen mellan krig och fred suddas ut i moderna konflikter, men den var inte tänkt att fungera som doktrin eller ett strategiskt manifest. Av flera bedömare i väst tolkades artikeln dock som en ny form av rysk hybridkrigsföring, och begreppet Gerasimov-doktrinen etablerades snabbt.

I väst har mycket av diskussionen kring rysk krigföring efter 2014 kretsat kring det som kommit att kallas ”Gerasimov-doktrinen”. Begreppet bygger på en artikel från februari 2013, publicerad i den ryska militärtidskriften Voenno-promyshlennyi kurier, där generalstabschefen Valerij Gerasimov diskuterade hur moderna konflikter förändrats.

Artikeln bar rubriken, ungefärligt översatt från engelska”Vetenskapens värde ligger i förutseende” och handlade i huvudsak om hur väst, enligt rysk uppfattning, använder icke-militära medel för att destabilisera stater och tvinga fram regimförändring.

Gerasimov skrev bland annat: ”The role of non-military means of achieving political and strategic goals has grown, and in many cases, they have exceeded the powers of weapons in their effectiveness.”

Han nämnde revolutionerna, Libyen och Arabiska våren som exempel, och målade upp ett scenario där destabilisering av stater sker genom kombinationer av informationsoperationer, ekonomisk påverkan, utnyttjande av intern opposition och användning av särskilda förband eller legosoldater – ofta utan formell krigsförklaring.

Men det är viktigt att vara medveten om att artikeln i sig självt inte var ett strategiskt dokument, utan snarare bör ses som en hotanalys.

Gerasimov förordade inte att Ryssland skulle slå in på denna väg, utan att det ryska försvaret behövde förstå och kunna hantera denna typ av konflikter. Han efterlyste ett bättre samspel mellan civila och militära verktyg, förbättrad försvarsplanering och förmåga att agera flexibelt i gråzonen mellan krig och fred.

Det finns alltså inget belägg för att artikeln presenterade en ny rysk doktrin – än mindre en som bar Gerasimovs namn. Det var snarare i efterhand som väst läste in en doktrin i artikeln, särskilt efter Krimannekteringen 2014. Det var också då termen ”Gerasimov-doktrin” myntades av västliga analytiker – ett uttryck som Gerasimov själv aldrig använt, och som ursprungligen ska ha formulerades halvt ironiskt av Rysslandskännaren Mark Galeotti.

Att Ryssland under 2010-talet ändå tillämpade många av de metoder Gerasimov beskrev – exempelvis i Ukraina, Syrien, Västeuropa och Afrika – visar att hans analys återspeglade en bredare rysk utveckling. Men det gör inte artikeln till en strategisk doktrin i egentlig mening. Det gör den däremot värdefull som källa till rysk hotuppfattning, och som en pusselbit i förståelsen av hur den ryska militära och säkerhetspolitiska apparaten tänker kring krigets former i det 21:a århundradet.

Oaktat detta innebär detta för Sverige innebär en ständig risk för subversiva angrepp, särskilt om vår beredskap faller tillbaka när det militära hotet upplevs minska. Det kräver en robust, uthållig kapacitet: starkt psykologiskt försvar, skydd för kritisk infrastruktur, säker informationsmiljö och förmåga till nationell sammanhållning även i lågintensiv press. Här är varje medborgares bidrag av stor vikt.

2. Ett balanserat Ryssland

Om Ryssland kommer ut ur kriget ungefär där det är idag – med kontroll över delar av Ukraina, men utan att ha vunnit – uppstår ett långvarigt, fruset konfliktläge. Det är ett scenario som kännetecknas av strategisk osäkerhet. Hotet är inte akut, men konstant närvarande i olika intencitet. För Ryssland innebär detta möjlighet att fortsätta utöva press med låga tröskelvärden, och för Sverige innebär det risk för strategisk utmattning.

I detta läge är gråzonsverktygen inte tillfälliga, utan det nya normala. Rysk militärdoktrin, särskilt idén om “aktivt försvar”, bygger på att upprätthålla tryck över tid snarare än att vinna snabba avgöranden. Det handlar om övningar nära gränsen, flygincidenter, strategisk kommunikation och lågintensiv cyberkrigföring – alla designade för att hålla motståndaren osäker och splittrad.

Utmaningen för Sverige är alltså i detta att inte slappna av. Vi behöver orka hålla förmågan uppe över tid – politiskt, ekonomiskt och mentalt. Det är inte försvarsviljan i ett krigsläge som prövas, utan i ett gråzonstillstånd där inget händer, men allt ändå sker.

Försvarsförmåga, totalförsvar och säkerhetspolitisk samordning måste då leva vidare trots att den dramatiska berättelsen uteblir och det påverkar möjligheten att finansiera andra önskade samhälls reformer.

3. Ett stärkt Ryssland

Det mest bekymmersamma scenariot är ett Ryssland som, i någon mening, vinner. Det kan vara genom territoriella vinster, politiska eftergifter från väst, eller en fred där Kreml kan sälja resultatet som seger på hemmaplan. Ett stärkt Ryssland är inte bara ett Ryssland med muskler – utan med självförtroende och en förstärkt tro på att militär makt fungerar som verktyg för geopolitisk förändring.

Här aktiveras flera centrala element i rysk militärstrategi. Framför allt risken för att det som lyckats en gång upprepas: Baltikum kan hamna i fokus som påtryckning och test av Nato-gemenskapen, liksom Moldavien eller Arktis. Principen “eskalera för att de-eskalera”, där kärnvapensignalering används för att paralysera motstånd, blir åter aktuell. Ryssland agerar inte nödvändigtvis offensivt direkt – men det testar, trycker och förskjuter gränser.

För Sverige innebär detta ett kraftigt höjt hotläge. Det kräver inte bara avskräckning, utan också kapacitet att snabbt växla till försvar, att agera i samverkan med NATO och att kunna leda befolkningen genom ett allvarligt läge. Det psykologiska försvaret får då en annan roll: inte bara att stå emot påverkan, utan att upprätthålla beslutskraft under press.

Avslutning

Det är mänskligt att hoppas på det bästa. Men strategiskt måste vi planera för det värsta – eller åtminstone för det mest krävande. När kriget i Ukraina en dag övergår i ett nytt tillstånd, kommer vi inte att stå inför ett avslut och en tillbakagång till det som en gång var – utan inför ett nytt säkerhetspolitiskt läge.

Och vi måste förstå att det endast är nu – innan vi har facit kring krigets utgång – som vi har ett fönster öppet för att förbereda oss.

Vi måste utgå från att Ryssland, oavsett försvagat eller stärkt, kommer att fortsätta agera utifrån en världsbild som upplever omvärlden som hotfull och där styrka är det enda språket som respekteras.

Det kräver att vi själva vet vad vi vill, vad vi har – och vad vi är beredda att försvara.

De tre scenarierna – ett försvagat, ett balanserat och ett stärkt Ryssland – rymmer olika risker. Men alla kräver samma grundstruktur hos oss: strategisk uthållighet, robust beredskap och en klar blick. Försvagning innebär inte nödvändigtvis mindre farlighet, utan mer oberäknelighet. Ett fruset läge kräver uthållighet. En rysk seger innebär höjd beredskap mot direkt hot.

Samtidigt måste vi, hur obekvämt det än kan kännas, erkänna att det ur vårt perspektiv finns en kall logik i en utdragen konflikt. Varje år som Ryssland är uppbundet i Ukraina är ett år då landet inte kan fokusera på nya militära engagemang. Varje pansarförband, varje elitförband, varje plattform som förgås i Donbas är en förmåga som måste ersättas innan den kan utgöra ett hot mot oss.

Det är en grym verklighet – särskilt för det ukrainska folket – men det är också en strategisk faktor vi måste våga ha med i beräkningen.

Det betyder inte att vi cyniskt ska önska ett långt krig. Men det betyder att vi måste förstå att krigets tempo påverkar vårt eget manöverutrymme.

Om Ukraina orkar stå emot – med fortsatt stöd – köper det oss tid.

Tid att återuppbygga, tid att öva, tid att omorientera vår säkerhetspolitik från efterkrigstidens förhoppningar till den realitet som faktiskt råder. Tid att genomföra nödvändiga strukturförändringar i vår förvaltning. 

Ryssland, oavsett försvagat eller stärkt, kommer att fortsätta agera utifrån en världsbild där styrka är norm och kompromiss ett uttryck för svaghet.

Det kräver att vi själva vet vad vi har, vad vi själva vill – och vad vi är beredda att försvara och vad vi kan tänka oss att försaka för att uppnå det.