När Winston Churchill 1946 höll sitt berömda tal i Fulton, Missouri gav han liv åt begreppet järnridån. Ett ord valt med precision. Med sin typiska retoriska skärpa myntade han begreppet genom att uttala –”An iron curtain has descended across the Continent.”

Bildspråket var knivskarpt och precist. En kall och hård barriär som skar genom städer, länder och människors liv; omöjlig att ignorera, och som med fysisk kraft höll den människor isär under totalitärt tryck.

Men så 1989 föll järnridån slutligen ihop – rent fysiskt. Från västs sida såg man på framtiden med förhoppning. Denna vilja (och inte minst möjligheten till goda affärer) gjorde att man inte hade förmåga att i tid agera på de varningssignaler vi idag, i efterhand, tydligt kan urskilja. Europa byggde sin framtidstro på handel, utbyte och ömsesidigt beroende. Men man missade att Rysslands alltmer auktoritära regim inte nedmonterade skiljelinjerna – utan att man steg för steg ersatte den gamla järnridån med något minst lika auktoritärt:

en hjärnridå.

Det är alltså inte längre murar och taggtråd som främst skiljer oss åt, utan något mer ihållande: en systemklyfta. En grundläggande konflikt mellan ett auktoritärt, paranoid maktsystem – och en öppen, demokratisk världsordning.

Detta är denna hjärnridå som  kommer att utgöra en fortsatt utmaning den dag kriget i Ukraina tar slut. För om inte regimen i Ryssland faller -och ett systemskifte sker – kommer inte hjärnridån att rivas. Tvärtom har den nu i stället befästs och förstärkts. Ryssland har nu den tydliga och existentiella fiende man alltid beskyllt väst för att vara. Och Europa har en tydlig motpart med antagonistisk förmåga och vilja.

Så när man ställer sig frågan om hur en återgång till normala relationer kan se ut så tror jag tyvärr att det är en feltanke. Ett utslag mer av önskedröm än analys av läget. Från mitt perspektiv, finns det inte längre någon väg tillbaka till ”gamla/normala” relationer med Ryssland – inte under nuvarande regim. Och eftersom det inte heller finns några tecken på ett förestående systemskifte i Moskva, måste vi räkna med att denna systemkonflikt kommer att bestå under överskådlig framtid. Det handlar alltså snarare främst om att hitta fram till en samexistens som inte bygger på eftergift och undfallenhet – utan på balans. 

Innan sådan balans uppnåtts kommer det att finnas en period där det handlar om att upprätta skiljelinjer. Under denna period kommer inriktningen sannolikt inte att vara klassisk diplomati – utan avgränsning. Det handlar om att bygga robusta strukturer för skydd, avskräckning och självständighet från ryska produkter och beroenden. Här har vi redan kommit en bit på vägen, västs beroende av rysk olja och naturgas har snabbt minskat. Det som tidigare kunde dämpa konfrontationen – rädsla för konsekvenser för ekonomi och /eller energiförsörjning – finns inte längre kvar i samma utsträckning.

Vi står alltså inför ett långvarigt tillstånd där konfliktytan mellan systemen är blottlagd. Utan enkla och tydliga sätt att överbrygga den. Väst kommer alltså att behöva fortsätta bygga på sin egen ridå – för att skapa en fungerande skyddsbarriär. Även om denna demokratiridå är själva motsatsen till den gamla järnridån – fyller ändå ett liknande syfte: att skilja diktatur och förtryck från demokrati och öppenhet.

När det gäller kriget idag så försöker Ryssland återta initiativet. Fronten rör sig långsamt men tydligt, särskilt i Donetsk och nordöstra Ukraina, där ryska förband har tagit mindre områden och pressar det ukrainska försvaret mot viktiga logistiska punkter. Samtidigt intensifieras attackerna mot civil infrastruktur – elnät, bostäder, sjukhus – i en strategi som verkar syfta mindre till territoriella vinster och mer till psykologisk press och politiskt momentum.

Men detta sker samtidigt som Rysslands krigsekonomi enligt vissa bedömare närmar sig ett vägskäl. 

Enligt den ryska statsbudgeten för 2025 går mer än 6 % av BNP  (motsvarande drygt 15 biljoner rubel) till försvarsutgifter, vilket innebär att över 30 % av de federala utgifterna nu är öronmärkta för krig och inre säkerhet (SIPRI, Reuters). Samtidigt fortsätter Ryssland att tömma sin Nationella välfärdsfond (NWF), som krympt från över 140 miljarder dollar till cirka 35–40 miljarder under det senaste året (Reuters). 

NWF, har aldrig varit en traditionell social trygghetsfond – trots namnet. I grunden skapades den som en buffert för att skydda statsbudgeten vid oljeprisfall och för att i nödfall kunna finansiera pensionssystemet. Till skillnad från den norska oljefonden som är ett sparande för framtida generationer är den ryska fonden en buffert. Som används. Efter annekteringen av Krim 2014 fick fonden en geopolitisk funktion: att mildra effekterna av sanktioner, stödja strategiska sektorer och upprätthålla finansiell stabilitet i kristid. 

Sedan invasionen av Ukraina 2022 har fondens roll förändrats ytterligare. Den töms nu i snabb takt för att täcka växande försvarsutgifter, dämpa underskott och stimulera inhemsk efterfrågan – inte minst för att hålla skenet uppe inför befolkningen. Men i praktiken innebär det att Kreml bränner så att säga bränner ljust i båda ändar. Man använder sin trygghetsbuffert för att finansiera dagens krig. 

Detta ger en kraftfull effekt på kort sikt, men är onekligen en riskfylld strategi som kan lämna staten oerhört sårbar inför kommande kriser. Det finns alltså inte längre en ekonomi i balans, utan en som drivs med växande underskott, hög inflation och strikta kapitalkontroller. 

Ränteläget i Ryssland ligger över 20 %, inflationen kring 10 % – och tillväxtprognoserna pekar på stagnation eller i bästa fall 1–2 % för 2025, enligt flera oberoende bedömare. Samtidigt töms industrin på kvalificerad arbetskraft, eftersom unga män skickas till fronten eller lämnar landet. Allt detta har lett till produktionsbortfall och flaskhalsar i nyckelsektorer, vilket även påverkar militärindustrin (Washington Post). 

Ryssland har alltså fortfarande resurser att fortsätta kriget – men till ett allt högre pris. Det handlar inte bara om pengarna i sig utan om förmågan att hålla ihop det fredstida civilsamhällets, vilket  allt mer får stå tillbaka för krigets behov. 

Flera tunga bedömare pekar nu på att Ryssland kan nå en ekonomisk brytpunkt under 2026 – en punkt där regimen tvingas välja mellan fortsatt offensiv, frysning av kriget eller någon form av reträtt. Om inget fredsavtal kommer på plats före dess kan även en vinst, i klassisk mening, visa sig vara en strategisk förlust. Ryssland riskerar att förlora sin framtid i försöken att rädda sin prestige.

Men som så ofta i detta resonemang är utmaningen i att försöka förutspå ryskt agerande att man inte kan utgå från ett västligt betraktelsesätt.  Ryssland vare sig reagerar eller resonerar som vi kanske förväntar oss att man ska göra. Det som hade tvingat en demokrati att agera i en viss riktning har inte samma påverkan på ett land med Rysslands struktur.

För att förstå varför Ryssland agerar som det gör måste vi förstå hur den ryska makten faktiskt fungerar.

Det handlar inte bara om vem som är president, utan om hur hela det politiska systemet är uppbyggt. I Ryssland är makten personbunden snarare än knuten till institutioner. Vladimir Putin är alltså inte ”bara” statschef och demokratiskt utbytbar– han utgör centrum i ett nätverk där lojalitet är hårdvaluta och där systemets stabilitet vilar på hans kontroll. Forskare beskriver detta som en ”personalistisk autokrati”, där de starka institutionerna i praktiken tjänar den starka ledaren, inte tvärtom (Le Monde, 2024).

Bakom Putin finns det ett nätverk av säkerhetstjänster, militärer och affärsintressen. Särskilt centralt är den så kallade ”siloviki”-kretsen vilken utan tvekan kan sägas utgöra den verkliga makten i Ryssland – en grupp personer med bakgrund i säkerhetstjänster, militär och polis, där lojalitet, kontroll och våldskapital är grundläggande byggstenar. De flesta i denna grupp har känt Putin sedan hans tid i KGB eller under 1990-talet i Sankt Petersburg. Tillsammans har man byggt ett system där makten vilar mer på personliga relationer än på formella institutioner. Det är alltså här den verkliga makten i Ryssland kan sägas  ligga – inte i duman, inte i konstitutionen, utan i en sluten krets som delar både makt och ansvar.

De inte bara styr Ryssland; så som det fungerar i dag kan man säga att de utgör den exekutiva delen av den ryska staten. Inbördes beroenden håller dem samman: ingen kan falla utan att hela balansen hotas. Vilket också medför att det finns en mycket låg sannolikhet att för att någon öppet skulle utmana Putin. Om ett maktskifte skulle bli nödvändigt menar jag att det är mer sannolikt att ett sådan kommer att hända genom sjukdom, olycka eller annan tyst reträtt – men inte efter öppen revolt. I det system de själva byggt och lever i är de på så sätt både väktare och fångar. 

En annan viktig komponent är de informella nätverk i samhället som binder samman politik och näringsliv. Oligarker, industriledare och regionala makthavare hålls i schack genom ett system av ömsesidiga beroenden och hot – det man på forskarspråk kallar ”klientelism”. Den som är lojal belönas. Den som visar tvivel kan snabbt se sig förlora allt.

Sedan krigsutbrottet 2022 har ett tiotal dödsfall drabbat chefer inom energisektorn, militärindustrin eller bankväsendet. Ofta handlar det om personer som suttit på känslig information, eller som påståtts ha uttryckt tvivel om invasionens riktning eller effektivitet. Det finns inga bevis för att dessa dödsfall är beordrade och utförda av staten – men mönstret är så tydligt att det blivit en del av den tysta disciplinen och inte går att bortse ifrån. Man faller inte ur fönster i Ryssland utan att någon lägger märke till det. Och det är just poängen: dessa fall fungerar som en påminnelse. Ett budskap till den inre kretsen om vad som händer om man sviker eller tvivlar.

I väst hade man kanske förväntat sig att korruption eller ineffektivitet eller ekonomiska påtryckningar skulle kunna få eliten att vända sig mot ledaren. Men i ett system där information kontrolleras och där lojalitet premieras med tillgång till resurser och motsatsen får dödlig utgång, är sådana scenarier mer osannolika. 

Tvärtom förstärks snarare sammanhållningen under yttre press. Den som är beroende av regimens beskydd har inget intresse av att utmana den – särskilt inte om alternativen är exil, fängelse eller ”olyckor”. En sk bunkermentalitet.

Till detta kommer den ideologiska komponenten. Den ryska staten arbetar aktivt med att forma medborgarnas världsbild – genom medier, utbildning och propaganda. Redan i skolan förmedlas en bild av väst som dekadent, lögnaktigt och farligt. Staten driver egna barnprogram, arrangerar ungdomsläger med patriotiska teman och belönar konstnärer och journalister som följer linjen. Allt detta bidrar till att skapa en intern logik där kriget mot Ukraina inte bara är en militär operation – utan ett sätt att försvara Rysslands identitet, suveränitet och plats i världen.

Det här systemet fungerar inte som västs demokratier. Det är inte byggt för öppen debatt eller ekonomisk effektivitet. Det är byggt för kontroll. Därför, menar jag, styrs inte ryska beslut alltid av vad som är rationellt i ekonomisk eller militär mening – utan av vad som stärker greppet om makten – vad som upprätthåller bilden av hot utifrån och vad som befäster statens roll som försvarare av den ”sanna” ryska civilisationen.

Konsekvensen av detta är att väst-baserade tolkare lätt tänker fel. Man förutsätter att ekonomiska sanktioner ska få regimen att svänga, eller att en kostsam krigsföring ska leda till eftergifter.  Men i ett system där det viktigaste är att inte tappa kontrollen och där svaghet är det värsta som kan visas kan det tvärtom vara logiskt att fortsätta även när priset blir mycket högt.

Detta gäller särskilt i ett Ryssland där propaganda och rädsla ersatt öppen debatt.

För att kunna förutse hur Ryssland kommer att agera – i Ukraina eller gentemot väst – räcker det alltså inte att analysera militär styrka eller ekonomiska siffror. Vi måste också förstå den politiska kultur som formar besluten. Det är annars lätt att missa de varningssignaler som finns att tolka – och de vägval som ligger framför oss.

Det är detta vi måste vara medvetna om när vi bedömer hur Ryssland kommer att agera efter att kriget i Ukraina avslutats. Oaktat rysk styrkeposition.