I en serie inlägg har jag försökt att ge en bild av hur kriget i Ukraina kunde ske utan att västmakterna i allmänhet – och Sverige i synnerhet – tycktes vara medvetna om hur långt Ryssland var berett att gå i säkerställandet av deras maktpolitiska ambitioner.

I detta avslutande inlägg i serien kommer jag att försöka att ge en bild av hur Ryssland kan tänkas agera och påverka oss utifrån tre olika styrkenivåer efter avslutat krig. Starkare, svagare eller oförändrad/neutralt maktläge. Ingångsvärdet för detta resonemang är att den ryska ledningsstrukturen är oförändrad. Inte nödvändigtvis att Vladimir Putin fortsatt är ledare – men att den auktoritära diktaturen kvarstår.

Ett svagare Ryssland

I debatten hör man inte sällan det uttalas att Ryssland inte kan få gå segrande ur anfallskriget mot Ukraina. Något som ur ett moraliskt perspektiv naturligtvis är helt korrekt. Men om man lägger moralen ut sidan och ser det ur ett svenskt säkerhetspolitiskt perspektiv så väcks frågan:

Vad händer om Ryssland faktiskt förlorar kriget i Ukraina – inte nödvändigtvis militärt, men strategiskt? 

Om landet lämnar konflikten med försvagad militär kapacitet, urholkad ekonomi och en ledning som inte längre kan peka på seger – men ändå sitter kvar vid makten? 

Scenariot är inte orealistiskt – tvärtom kan man resonera att sannolikheten ökar ju längre kriget varar.

Först måste man konstatera att ett försvagat Ryssland inte på något vis är detsamma som ett ofarligt Ryssland. Tvärtom kan svagheten leda till ökad repression, strategisk irrationalitet och ett behov av att projicera styrka utåt. För Sverige och Europa innebär det en annan sorts hotbild – en diffus, oförutsägbar och just därför mycket svår att möta.

Ett försvagat Ryssland skulle sannolikt karaktäriseras av tre faktorer: en militär förlust eller åtminstone utebliven framgång, en ekonomisk åderlåtning och ett politiskt system som försöker förklara nederlaget för sin egen befolkning. I det läget är det inte otänkbart att det växer fram en ny rysk narrativram där ansvaret för nederlaget läggs på yttre fiender: Väst, NATO, Sverige. Ett bekant ”dolkstötsresonemang” är alltså inte osannolik utan tvärtom en i detta perspektiv sannolikt resonemangsgång. 

I detta samhälle blir den politiska effekten en ännu starkare mobilisering kring ryska värden, mot ”västlig kultur” och för att ”rädda fosterlandet” från upplösnin repression inåt intensifieras för att förhindra farliga åsiktsyttringar, samtidigt som informationspåverkan och sabotage ökar utåt. 

Som jag tidigare har resonerat om har Ryssland lång erfarenhet av detta: från sovjetisk tid, via tjetjenienkrigen, till dagens trollfabriker och cyberangrepp. Det behövs inte alltid väpnad trupp för att orsaka stora och omfattande skador. 

För Sverige och våra grannländer betyder detta att hotbilden förskjuts. Det handlar inte om olika former av väpnat angrepp – utan snarare om destabilisering. Totalförsvaret behöver därför hålla garden uppe: psykologiskt försvar, cybersäkerhet, underrättelse och civil beredskap. 

Politisk uthållighet är (som alltid) av mycket stor vikt. Det är lätt att fastna i nulägesbilden av ett militärt svagare motstånd – och att man låter denna blir gränssättande för resurstilldelning. Men givet regimens behov av yttre fiender kommer sannolikt mycket resurser gå åt till att återuppbygga militär kapacitet. Det är sättet man projicerar makt. Eller som Stalin kommenterade under Jaltakonferensen – apropå Vatikanens inflytande. ”Påven – hur många pansardivisioner har han?”. 

Den ekonomiska realiteten, så som den beskrivs i FOI:s rapport ”Russia’s Economy 2025”, pekar på att Ryssland befinner sig i ett skruvstäd. Krisekonomin driver på tillväxt inom vissa sektorer, men detta sker på bekostnad av framtiden. Innovation, privatkonsumtion och kapitaltillgång trängs undan. Råvaruintäkterna minskar, medan militärutgifterna skenar. Det innebär att varje år av fortsatt konflikt förflyttar Ryssland djupare in i ekonomisk beroendeställning till Kina och en militariserad statsekonomi där man tömt sina buffertfonder. 

Därför måste vi se Ryssland i detta perspektiv som just det: oberäkneligt, men inte passivt. Förmågan att göra skada finns kvar – men tar andra former. Och det är ett långlopp.

När det gäller återuppbyggnaden av rysk militär kapacitet måste vi särskilja olika tidshorisonter och vapensystem. Bedömare pekar på att delar av den ryska militära förmågan kan utgöra ett reellt hot inom 3–5 år, särskilt:

• Strategiska kärnvapenstyrkor – dessa har aldrig nedmonterats och utgör en konstant maktfaktor.
• Lågkvalitativa mekaniserade förband – dessa kan återuppbyggas relativt snabbt, särskilt med lågtröskelrekrytering.
• Gråzonsförmåga – cyberoperationer, sabotage, informationspåverkan och påverkanskampanjer, som kräver resurser men inte stora arméer.
• Massproducera vissa vapensystem – till exempel artilleri, enklare drönare och stridsfordon kan ökas snabbt inom en militariserad ekonomi.

Men återställandet av mer kvalificerade förmågor som luftburen trupp, välutbildade officerare, specialförband, avancerade flyg- och robotenheter – bedöms ta minst ett decennium, särskilt eftersom Ryssland har förlorat stora delar av sitt erfarna befäl, inklusive mellanbefäl och teknikspecialister. Dessa roller kan inte återskapas med tvångsrekrytering eller kvantitet.

Det innebär att vi måste planera för två parallella hotbilder: en snabb återkomst av lågkvalitativ, riskvillig kapacitet inom 3–5 år – och en mer kvalificerad, men långsammare återuppbyggnad som kan ha återskapad förmåga först efter 8–10 år.

Ett opåverkat eller balanserat Ryssland

I ett scenario där landet varken tydligt vunnit eller förlorat kan Ryssland utåt hävda att man stått emot väst, bevarat sin nationella suveränitet och därmed legitimera fortsatt mobilisering och förtryck inåt. 

Samtidigt har landet i praktiken förlorat stora mängder kvalificerad militär personal, avancerad materiel och långsiktig ekonomisk potential. Förluster som inte påverkas av hur man politiskt tolkar utgången. Det innebär att återuppbyggnaden av militär kapacitet krävs oavsett hur kriget avslutats, och att tidshorisonterna för återtagande av olika vapensystem och kompetenser är desamma som i ett försvagat scenario. Skillnaden ligger i berättelsen: det balanserade Ryssland har råd att vänta, kan bibehålla strategiskt tryck utan akuta insatser – och riskerar att lura omvärlden till förtröstan. Det är ett farligt mellanläge, där hotet inte är akut, men konstant – och där vår egen trötthet är en större risk än motståndarens styrka.

Ett stärkt Ryssland

Om Ryssland lämnar kriget i Ukraina med ökad prestige, territoriella vinster eller politiska eftergifter från väst, står vi inför ett helt annat landskap. Ett stärkt Ryssland, både i självbild och i omvärldens ögon, innebär att militär makt har legitimerats som metod. 

Framgång i Ukraina riskerar då att ses som en bekräftelse på att hårt tryck, långvarigt våld och kärnvapenskuggor fungerar framgångsrikt fungerar som strategi.

Men det handlar inte bara om geografi – det handlar om narrativ. Om Kreml kan sälja utfallet som en seger, oavsett hur det faktiskt ser ut på marken, får det djupgående konsekvenser. Dels inrikes, genom ökad repression, nationalism och mobilisering inför nästa fas. Dels utrikes – där länder som Moldavien, Baltikum eller delar av Arktis riskerar att bli nästa måltavlor eller i vart fall direkt utmanas tillsammans med Nato och EU4.

I detta läge accelererar återuppbyggnaden inte bara i praktisk mening – den ges också högsta prioritet politiskt och kulturellt. Ett stärkt Ryssland har resurser, självförtroende och ett narrativ som driver på nästa steg. Det blir ett Ryssland som med självförtroende testar gränser, pressar grannländer och ständigt söker nästa svaghet. Här gäller det att västvärlden – och Sverige – inte bara har kapacitet, utan också förmåga till snabb och samlad respons.

Säkerhetspolitiken kan då inte vila på avskräckning enbart. Den måste bygga på strategisk beredskap, befolkningsresiliens, starka allianser – och modet att agera innan kriser hunnit mogna. Ett stärkt Ryssland kräver en västlig samordning som inte bara talar om värden, utan faktiskt är beredd att försvara dem.

Slutsats

Historien upprepar sig inte alltid – men man kan säga att den rimmar på snarlika sätt. 

Gång på gång har Europas säkerhet utmanats i samband med att auktoritära regimer börjat se militär makt som ett legitimt verktyg för att omforma kartan efter sina upplevda behov och begär. Så var det 1939. Så var det under kalla kriget. Och så är det nu.

Det vi ser i Ryssland i dag är alltså ingen parentes. Det är inte ett tillfälligt utbrott av stormaktsnostalgi. Det är ett uttryck för en kontinuerlig rörelse i rysk strategisk kultur – där makt, kontroll och inflytande väger tyngre än internationell rätt, där säkerhet skapas genom dominans snarare än samarbete. Russkij mir (den ryska världen – i stället för Pax americana).

Så länge denna regimtyp består – med eller utan Putin – är alltså slutsatsen att Ryssland kommer att utgöra ett hot mot den europeiska säkerhetsordningen. Ett hot som ibland tar sig militära uttryck, men lika ofta arbetar under ytan: med påverkansoperationer, splittringsförsök, energiberoenden och desinformation. Det är det vi behöver förstå. Och det är det vi måste planera för. En motståndare som kommer att ta tillfället när det kommer.

Därför är vår uppgift densamma, oavsett hur kriget i Ukraina slutar. Vi måste bygga ett Sverige – och ett Europa – som håller i längden. Som inte tappar fokus när hotbilden skiftar form. Som inte tror att fred betyder vila och evig säkerhet.

Vi behöver ett totalförsvar som tål tryck, en befolkning som förstår vad som står på spel, och politiska ledare som inte låter kortsiktig bekvämlighet gå före långsiktig säkerhet. För nästa gång kanske det inte är Ukraina som står i centrum. Det kan vara någon annan. Det kan vara vi.

Säkerhetspolitik handlar i grunden inte om vad motståndaren gör – utan om vad vi gör, trots det.