Om SOU 2025:57.

Hela det svenska samhället är i en process av omställning till totalförsvar. SOU 2025:57 ”Polisiär beredskap i fred, kris och krig” är ett betänkande som säger sig vilja förstärka polisens roll i detta totalförsvaret. Tyvärr missar målet. Förslaget präglas i vissa delar av bristande verklighetsförankring – brister som i förlängningen riskerar att snarare att försvaga vår nationella beredskap än stärka den. Genom att kombinera teoretiska konstruktioner med operativt ohållbara lösningar skapas en ohållbar illusion av beredskap.

Bakgrunden till utredningen är det försämrade säkerhetspolitiska läget, där hybridangrepp, sabotage och terrorism riskerar att skapa inre instabilitet i samband med yttre hot. Syftet med betänkandet är att tydliggöra polisens roll i hotskalan från fred till krig och att skapa förutsättningar för långsiktig operativ förmåga. Utredningen är uppdelad i tre huvuddelar: en beskrivning av hotbild och säkerhetspolitisk kontext, förslag till förändringar i styrning och organisation, samt förslag till ny lagstiftning och förordningsändringar.

I denna text har jag valt att fokusera på två delar av utredningen som har stor principiell och operativ betydelse, men även – enligt min åsikt -uppvisar lika stora brister nämligen förslaget om reservpoliser samt utredningens hantering av polisens status i krig.

En reserv som försvagar kärnan

Utredningen föreslår att polisstudenter efter termin 3 ska krigsplaceras som reservpoliser och kunna tas i operativ tjänst. Denna reserv är tänkt att utgöra en förstärkningsresurs vilken kan tas i bruk i fred, kris eller krig – när ordinarie personalresurser inte räcker till. Att jämföra med den tidigare, och sedermera, avvecklade beredskapspolisen

Uppgifterna för reserven framställs som enklare operativa funktioner – såsom:

• bevakning av objekt,
• upprättande av avspärrningar, och
• enklare ordningsuppgifter. Samt adminstration.

Det anges att uppgifter ska vara lämpliga utifrån reservpolisens utbildning. Reservpoliserna ska alltid verka under ledning av ordinarie polis. Men de har – i tjänst – samma juridiska status som andra poliser.

Uppgifternas faktiska innebörd

På ytan kan dessa uppgifter framstå som logistiskt eller taktiskt stödjande. Men i praktiken kan de snabbt utvecklas till situationer med hög hotbild. Man bevakar inte oviktiga objekt – utan samhällskritiska mål som sannolikt också är måltavlor för sabotage eller angrepp. Det innebär att reservpoliser, trots begränsad utbildning och operativ vana, kommer att exponeras för samma hot som fullt utbildade poliser eller militär personal.

Att då hävda att uppgifterna är ”lämpliga” ur riskhänseende är en teoretisk konstruktion som inte håller mot verklighetens krav.

Ingripande i utbildningens struktur

Utredningen identifierar att dagens polisutbildning inte är anpassad för dessa uppgifter och ser behovet av att utbildningsplanen skrivs om och utbildningen förändras för att möta dessa krav. Det innebär att utbildningen redan från start måste konstrueras för att möjliggöra operativ tjänst efter tre terminer.

Moment som beredskapstjänst, krigsplacering, skyddstjänst och operativ förmåga i krigsmiljö måste alltså in under de första tre terminerna. Det är inte marginella tillägg – utan omfattande förändringar som påverkar både innehåll, utrustning och, sannolikt, pedagogik.

Dagens utbildning bygger på progression: från teori till tillämpning, där studenten stegvis utvecklar förmåga att primärt verka som områdespoliser i yttre tjänst. Utbildningen kulminerar efter termin 4, när studenten går in i aspirantutbildningen och ska då vara färdiga att utbildas i verklig miljö. 

Om målet nu är att studenten istället efter tre terminer ska klara verkliga uppgifter i skarp miljö inom totalförsvaret, måste moment som vapen- och självskyddsutbildning, operativ juridik och ingripandeteknik tidigareläggas. Det kräver en grundläggande omstrukturering av utbildningen i såväl innehåll som målstruktur.

Utbildningen är redan kort – och fylld till bredden. Att tillföra nytt innebär att annat måste tas bort. 

Risken är att professionsinnehållet urholkas till förmån för ett krigsorienterat reservfokus. Det försvagar syftet: att utbilda självständiga, yrkesmässigt förberedda poliser. Det kan noteras att utredningen inte förslår att utbildningen ska förlängas – bara att själva innehållet ska förändras. För mig visar detta på att man kanske inte riktigt har förstått innebörden av det man föreslår.

Personalplaneringens moment 22

Förslaget är inte bara ett utbildningsproblem. Det undergräver dessutom även personalförsörjningen.

Att använda studenter som reservpoliser framstår kanske som en lösning på ett kortsiktigt behov – att snabbt kunna förstärka numerären. Men det det går inte att förbise att detta sker till priset av att vi då inte färdigutbildar de poliser vi redan har på väg genom systemet. I stället tömmer vi utbildningskedjan i ett läge då uthållighet sannolikt är avgörande. Och detta i ett läge där det, tyvärr, inte är osannolikt att färdiga poliser kommer att slås ut, oaktat kombattantstatus. Men mer om det sedan.

När krisen inträffar står vi alltså med halvutbildade reservpoliser, men riskerar att sakna både färdigutbildade kollegor och ledig utbildningskapacitet för att fylla på. När de som varit uttagna ska återgå kan utbildningsplatserna i termin fyra kan redan vara full. Erfarenheter från Ukraina lär oss dessutom att det finns påtagliga utmaningar att ställa om poliser från krigstida tjänstgöring till civil tjänstgöring. Det är alltså inte så enkelt som att bara sätta tillbaka dem i skolbänken. Det krävs ett långvarigt psykosocialt omhändertagande och även behandling innan vissa kan återgå till vanlig polistjänst.

En annan omständighet som förbryllande är valet av tidpunkt: varför efter termin 3? Det kan förefalla logiskt – men utredningen ger inget skäl till slutsatsen man kommit till. I vart fall inte vad jag kan se. Utredningen ger heller inga tydliga skäl till varför man inte använder aspiranter – som både är färdigutbildade och anställda. Sannolikt är svaret att de redan behövs i yttre tjänst. 

Att då i stället fördröja tillgången på färdiga kollegor är att skapa luckor – bara längre fram i i tiden. Konstruktionen är således bara pedagogiskt svårförsvarad ur ett fredstida perspektiv, utan riskerar även att vara strategiskt kontraproduktiv i ett ”kristida” perspektiv. 

Kombattantstatus – en juridisk fiktion

Nästa område jag vill bemöta är att utredningen avvisar att poliser ska ha kombattantstatus i krig.

Det kan låta fullt logiskt för den oinvigde. Argumenten är folkrättsliga – om civilstatus, befolkningsskydd och gränsen mot militär funktion. Men resonemangskonstruktionen bygger på en förutsättning – som är behäftad med allvarliga fel: 

att polisen kan agera som civil ordningsmakt i ett kontrollerat samhällsläge.

Detta är en illusion. Inget annat.

Enligt folkrätten är en kombattant en person som tillhör en parts väpnade styrkor och deltar i strid.

Civila får inte delta i fientligheter – om de gör det, förlorar de sitt skydd. Vilket alltså med utredningens förslag skulle omfatta svensk polis.

Så, tänk dig en svensk polis som bevittnar ett fientligt angrepp mot exempelvis en hemvärnspostering och väljer att inte vara passiv och därför ingriper. Något som är helt legitimt enligt svensk rätt. Jag har svårt att se en svensk polis som skulle stå passiv i ett sådant läge. Och jag har även svårt att se en allmänhet som skulle acceptera en sådan passivitet från polisens sida. Men i folkrättens ögon deltar polisen då i strid – utan att vara kombattant – och utan det skydd som följer av denna status och således utan den rätt till korrekt behandling som ges varje krigsfånge.

Det är inte alltså inte en teoretisk gråzon – det är en faktiskt säkerhetsrisk.

Verkligheten kommer att tvinga fram andra händelser än utredningen. har haft förmågan att se:

• Polisen kommer bekämpa sabotageförband och fientliga aktörer
• Polisen kommer att samverka med militären.
• Polisen kommer att behöva använda militära resurser för skydd och transport.

Detta är kombattantuppgifter. Eller i vart fall så närbesläktade att – oavsett vad lagen – säger kommer en angripare att betrakta polisen som stridande part. En polis som går bredvid en militär kommer att utgöra ett lika tydligt mål som militären gör.

Vi har dessutom en enhetlig poliskår. Samma uniform, utbildning och operativa beroenden:

• Insatsstyrkan behöver yttre tjänst för områdesskydd.
• Trafikpolis kan bli första på plats vid sabotage.
• Lokala ingripandeverksamheter håller samman samhället när andra system faller.

Att försöka hålla kvar en civil status för alla poliser är behäftat med allvarligt felaktiga resonemang – det är en operativ fåfänglighet.

Det riskerar istället att:

• Lämna poliser utan rätt träning och utrustning.
• Sätta dem i väpnade situationer utan skydd. Även rättsligt.
• Skapa ett glapp mellan vad polisen får och vad den måste göra.

Den fiende vi ser framför oss kommer att agera mot poliser och polisens ledningsfunktioner oaktat vilka teoretiska skiljelinjer den styrande nivån väljer att ange för verksamheten.

Vår beredskap kräver ärlighet

Totalförsvar är inte en vision – det är en faktiskt och mätbar förmåga. För att uppnå detta krävs att vi organiserar, utrustar och juridiskt förbereder oss för det vi faktiskt riskerar att behöva göra. Inte skapa teoretiska konstruktioner som inte överlever verkligheten och som utgör ett hinder.

Det är beklämmande att utredningen, trots sitt viktiga uppdrag och sin goda ansats, landar i svagt grundade och ibland direkt kontraproduktiva förslag. Att kalla ofärdiga polisstudenter för förstärkningsresurs urholkar utbildningens integritet och polisens trovärdighet. Och riskerar att få en negativ inverkan på utbildningen för den civila förmåga vi så genuint behöver.

Att insistera på civil status i ett väpnat läge är att blunda för realiteter.

I en tid där förberedelse och realism är avgörande krävs mod att tänka klart – inte konstruktioner som tjänar administrativa illusioner snarare än faktisk försvarsförmåga.

Gör om – tänk rätt…