När Straffreformutredningen har presenterat sitt betänkande, SOU 2025:66, och det står klart att det inte är en marginell justering vi ser framför oss. Det första som slår en betraktare är omfattningen av utredningen. Den består av fyra volymer på nästan två tusen sidor. 

Förslaget, inte bara omfattningen utan även sett till faktiskt innehåll, är en av de mest genomgripande förändringarna av svensk straffrätt på över femtio år. Vårt påföljdssystem ritas alltså om i grunden. Villkorlig dom och skyddstillsyn föreslås försvinna och ersättas med villkorligt fängelse. Fängelse blir utgångspunkten, men kan göras helt eller delvis villkorligt och även kombineras med tillägg som samhällstjänst eller övervakning.

Straffen skärps för ett femtiotal bott. Presumtionen för häktning utvidgas att omfatta fler brottstyper – och det blir tydliggörs att domstolarna ska använda hela straffskalan i sin straffmätning. Brottsoffrets ställning markeras dessutom äntligen starkare i lagtexten än tidigare. 

Jag ser reformen som nödvändig. Det nuvarande påföljdssystemet är svårt att överblicka och ibland svårförklarligt även för den som är insatt. Begränsade förändringar på vissa områden genom åren har orsakat snedsitsar i straffrätten.

Att ersätta villkorlig dom och skyddstillsyn med en mer sammanhållen modell kan förhoppningsvis öka tydligheten, stärka proportionaliteten och ge brottsoffren en mer självklar plats i rättsprocessen. Ett område som Sverige under lång tid släpat efter i.

Men samtidigt väcker reformen även frågor som vi inte får blunda för: 

Vad kan vi egentligen förvänta oss i form av brottsförebyggande effekter? 

Vilka resurser kommer att krävas – och från vilka andra samhällsområden ska de tas? 

Och hur påverkas tilliten till rättssystemet när balansen mellan straffens längd, allmänhetens rättskänsla och rättsstatens principer sätts på prov?

Strängare straff möts ofta med starka bifall och svaga, tystlåtna invändningar. Folkviljan är tydlig och reformen speglar utan tvekan denna. Folkviljan ska naturligtvis respekteras och beaktas i ett demokratiskt samhälle – men när applåderna ljuder högt måste man bli försiktig. 

Det är då risken är som störst att vi rycks med tappar blicken för helheten. Straffrätten kräver det motsatta: ett lugnt sinne och en vilja att pröva grunderna i varje beslut.

Straffens roll – och deras begränsning som prevention

I debatten hörs ofta argumentet att hårdare straff är nödvändiga för att förebygga brott. Här måste vi vara ärliga. 

Forskningen visar att det som har störst betydelse är risken att bli upptäckt, inte straffets längd. När gärningen redan är kriminaliserad och redan leder till ett kännbart straff, ger ytterligare höjningar ofta mycket liten marginaleffekt.

Ta grov misshandel som exempel. I dag är minimistraffet ett år, men reformen föreslår en höjning både i botten och i toppen. På pappret blir gärningen mer kännbart straffad. Men i praktiken – när någon slår en annan i affekt, ofta påverkad av alkohol eller droger – är det knappast skillnaden mellan ett och två års fängelse som avgör beslutet. Straffhöjningen fyller ett syfte i proportionalitet och i att spegla brottets allvar, men dess förebyggande effekt är ytterst begränsad – för att inte säga obefintlig.

Eller ta de nya reglerna för gängbrottslighet. Här föreslås en särskild straffskärpningsregel inspirerad av Danmark, där straffen i praktiken kan fördubblas vid grova narkotikabrott eller skjutningar på allmän plats. Signalen är tydlig: samhället accepterar inte dessa brott. Men i de miljöer där unga män redan lever i gäng, där status, snabb ekonomisk vinst och lojalitet väger tyngre än risk, är det knappast utsikten till åtta års fängelse i stället för fyra som styr besluten. 

De som utför skjutningar och mord är ofta unga män – ibland så unga som 15 eller 18 år – som av beställaren betraktas som rena förbrukningsvaror. I dessa fall är sannolikt är det enda som kan spela roll risken att bli upptäckt. Så länge den upplevs som låg kommer det alltid att finnas någon som är beredd att trycka av – även om straffet skulle vara fördubblat. Att låsa in en ung person som i beställarens ögon redan är “avskriven” leder inte till färre brott. Det löser inte rekryteringen in i kriminaliteten, och det hindrar inte att nästa ung man tar samma plats. Det medför inte att reformen inte ska genomföras men vi måste vara ärliga om effekten är normativ och symbolisk – inte direkt förebyggande för brottskurvan.

Straffrätten är alltså inte bara ett instrument för prevention. Den är också ett uttryck för rättvisa, för samhällelig normbildning och för statens ansvar att skydda sina medborgare. Men just därför måste vi vara ärliga med vilken effekt vi kan förvänta oss.

Kostnader i ett realistiskt perspektiv

Till detta kommer kostnadsfrågan. Utredningen uppskattar att reformen kan innebära över 16 miljarder kronor per år i ökade kostnader enbart för Kriminalvården. Det är en siffra som redan i sig är svindlande. Men samtidigt är det en underskattning. Den avser i huvudsak själva verkställigheten av fängelsestraff.

Vad som inte inkluderas är alla de följdkostnader som uppstår i rättskedjan och i samhället i stort:

• Polisen, som får mer omfattande utredningskrav.
• Åklagare och domstolar, som får fler och längre processer.
• Socialtjänsten, som får ökade ärenden när fler frihetsberövanden påverkar barn och anhöriga.

Ett konkret exempel är brottet grov kvinnofridskränkning, som förs in under presumtionen för häktning. För brottsoffret innebär det en påtaglig skillnad i trygghet – gärningsmannen hålls frihetsberövad under utredning och rättegång. Men det innebär också ökade kostnader för häktesplatser, transporter och juridiskt biträde. Här syns spänningen tydligt: mellan brottsoffrets skydd, rättsstatens legitimitet och statens resurser.

Internationella erfarenheter visar att de verkliga kostnaderna ofta ligger 30–50 procent högre än de rena kriminalvårdskostnaderna. Vi talar alltså snarare om 20 miljarder eller mer – varje år. Och då återstår ändå de långsiktiga sociala effekterna: återfall i brott, svårigheter med arbete och bostad efter frigivning, familjer som splittras.

Balansen mellan tilltro och populism

En annan dimension är minst lika viktig: allmänhetens förtroende för straffsystemet. Ett rättssystem kan inte fungera om det upplevs som alltför fjärmat från människors rättskänsla. Om gapet blir för stort mellan hur människor uppfattar brottens allvar och de straff som faktiskt utdöms, då riskerar hela rättsordningen att tappa i legitimitet.

Samtidigt får inte rättspolitiken styras av tillfälliga opinioner, ledarsidor eller inlägg i sociala medier (bortsett från mina egna ). Straffrätten måste stå emot ren populism. Det krävs en balansgång: å ena sidan måste man säkerställa att systemet inte urholkar förtroendet, å andra sidan får man inte låta en tillfällig “sinnesstämning” diktera lagstiftningen.

Det är alltså inte en fråga om att följa opinionens varje svängning. Tillämpningen ska inte träffa vare sig botten eller toppen av åsiktskurvan – men anpassas efter mitt/normallinjen. Det är en fråga om att säkerställa att lagstiftningen upplevs som legitim och rättvis, samtidigt som ett minimikrav måste vara att den är förankrad i forskning och rättsstatens principer.

En ärlig diskussion

Vårt system för påföljder behöver moderniseras. Villkorligt fängelse kan skapa större tydlighet och sammanhang, straffskalorna kan bättre spegla brottens allvar, och brottsoffrens ställning kan stärkas. I vissa fall är det onekligen av godo att i större utsträckning kunna låsa in enskilda gärningspersoner även under utredningen och sedan under längre tid och på bättre sätt.

Men vi måste samtidigt föra en ärlig diskussion. Skärpta straff kommer inte i någon större utsträckning att minska brottsligheten. Den preventiva effekten är begränsad. Och kostnaderna är betydligt högre än vad som hittills har presenterats.

Det gör inte reformen mindre viktig – men det förändrar hur vi bör tala om den. Den ska motiveras med argument om rättvisa, proportionalitet och legitimitet, inte med löften om brottsförebyggande effekter som vi vet inte kommer att infrias. Och den ska genomföras med full medvetenhet om kostnaderna och om de samhälleliga prioriteringar som måste göras.

Så den viktigaste frågan – som inte besvaras – är hur vi verkligen bekämpar brottsligheten på samhällsnivå. Inte bekämpa i fråga om att bara låsa in enstaka gärningspersoner. Utan bekämpa i form av att verkligen förebygga och förhindra att brottslighetens orsaker och strukturer. Så länge vi inte gör det – och inte tar den diskussionen – fortsätter vi att låsa in enskilda men misslyckas med att åtgärda grundstrukturerna. 

Slutsats

Det är lätt att fångas av applåderna. Men applåder är alltid kortlivade. Frågan vi måste ställa är om de beslut vi fattar i dag kommer att stå sig i morgon – om de är rätt, rimliga och hållbara. Och effektiva. Att våga ifrågasätta, också när man själv står bakom en reform, är den enda vägen till ett rättssystem som både förtjänar och behåller allmänhetens tillit. När det gäller att åtgärda grundstrukturerna finns det metoder för detta. Men mer om det i senare inlägg.