Allt oftare hör vi uttalanden i samhällsdebatten som för bara några år sedan hade betraktats som otänkbara.

Det som tidigare låg utanför ramarna för ett anständigt samtal har i dag blivit en del av det politiska allmängodset. Först som provokation, sedan som upprepning – och till sist som vardagligt språkbruk.

Kritiken bemöts ofta med att det bara handlat om en iakttagelse, ett skämt eller ett oskyldigt ordval. Men det är själva utspelet som stannar kvar, inte dementin. Gränsen mellan seriös politik och extrema positioner tunnas gradvis ut, eller kanske är det snarare så att vi ser förskjutningen allt tydligare?

Forskare talar om Overton-fönstret, ramen för vad som uppfattas som acceptabelt i samhällsdebatten. Genom att flytta fram positioner, gång på gång, blir uttryck som tidigare betraktades som oacceptabla till slut en del av vardagsspråket. Vad som igår kallades extremism uppfattas i dag som “vanlig” politik.

När hat och förakt får fäste i det offentliga samtalet förändras också demokratins villkor. Kritiker av denna utveckling bemöts inte sällan med etiketter som “woke” eller “vänsterextremister” – ord som inte syftar till dialog, utan till att delegitimera motparten. Resultatet blir en polarisering där båda sidor riskerar att skruva upp tonläget, vilket i sig göder ytterligare misstro.

Forskning från bland annat Totalförsvarets forskningsinstitut och Center mot våldsbejakande extremism visar att just denna normalisering är en tydlig riskfaktor. När idéer om “vi och dom” blir tillåtna i offentligheten minskar tröskeln för vissa individer att se våld som en legitim metod. Den våldsbejakande högerextremismen pekas i dag ut som det mest akuta hotet i Sverige, med en lång tradition av vit makt-miljöer och nya digitala nätverk som sprider retorik och konspirationsteorier.

Men för att förstå helheten måste även vänsterextremismen inkluderas i bilden. I Sverige finns autonoma miljöer som i perioder använt hot, sabotage och våldsamma aktioner. Ofta riktas de mot högerextrema, mot polisen eller mot företag som uppfattas exploatera människor eller miljö. I Sverige är våldet mindre omfattande än det som återfinns på högerkanten, men mekanismen är likartad: en stark moralisk övertygelse kombineras med ett språk som demoniserar motståndaren.

Konsekvenserna kan naturligtvis bli allvarliga – för att inte säga fruktansvärda. Det finns helt enkelt inte någon form av god eller välvillig extremism. Och det ännu större problemet är att den tyvärr är smittsam. När vi själva flyttar gränser sker det gärna under etiketter som satir, humor eller ironi. Men när motståndaren gör samma sak uppfattas det som fientligt och vidrigt. Denna dubbelhet – där vi ursäktar våra egna uttryck men fördömer andras – skapar en asymmetri som ytterligare göder polariseringen.

I praktiken blir det en retorisk kapprustning, där varje sida hävdar tolkningsföreträde och den gemensamma spelplanen gradvis löses upp. Till slut finns ingen plan, inga regler och alla blir offer.

Forskare beskriver detta som reciprok radikalisering – extremism på ena sidan blir bränsle för den andra. Polariseringen närs av att båda sidor legitimerar sitt agerande med hänvisning till varandras övertramp. På så sätt kan vi hamna i en spiral där respekt, tillit och gemensam grund eroderar. Då är våldet inte särskilt långt borta.

Problemet är att polarisering inte längre är en olycklig bieffekt – för många aktörer har den blivit själva förutsättningen för deras existens. Det har blivit en strategi. Enskilda opinionsbildare och organisationer har byggt sin legitimitet på att ständigt skapa och underhålla konflikter. Om debatten skulle kylas ner, om språket åter blev mer sansat, om människor skulle tänka snarare än känna – skulle deras berättigande och attraktionskraft minska. För vissa är det sannolikt så att avsky och förakt är en så sammanvävd del av självbilden att den är svår att koppla bort. De fortsätter alltså att odla i extremismens drivbänk därför att de på kort sikt inte har förmåga till något annat.

De som mest skulle behöva bidra till en avspänning är de som har minst intresse av det. Att backa från den höjda retoriken vore för dem att ge upp sin viktigaste resurs, sin roll eller till och med sin självbild. Därför är chansen tyvärr liten att kyligare röster får genomslag i den politiska toppnivån.

Men demokratier har fler försvarslinjer än så. När partipolitiken fastnar i konfrontation kan ansvaret flyttas till andra arenor: civilsamhället, akademin, kultursektorn och det lokala föreningslivet. Inom allt från ordenssällskap till kvällskursens litteraturcirkel. Där kan en annan typ av samtal växa fram, ett som inte drivs av behovet att polarisera, utan av viljan att förstå. Inte behovet av att sätta sig på någon, utan viljan att sitta bredvid.

Det är kanske inte den snabba lösningen, men det är den enda långsiktiga: att steg för steg bygga ett offentligt samtal där respekt, tillit och nyfikenhet åter är normen. Först då kan demokratins spelplan återställas – inte genom konfrontation, utan genom att de som vill något annat fortsätter tala, mötas och hålla fast vid att hat och förakt aldrig får vara det sista ordet.

Förändringen tar sin början i vårt hjärta, får sitt uttryck genom de ord vi väljer att ge röst – och befästs genom vårt aktiva val att inte uttala de ord som först dyker upp.