Inför kyrkovalet har jag funnit anledning att fundera en del. Jag har tyvärr inte varit så insatt i de olika nomineringsgrupperna sakfrågor och inriktningar så jag satte mig och läste. För någon dag sedan valde jag att utnyttja möjligheten till att förtidsrösta och i valbåset känns det som alltid högtidligt och fint.

När jag läser programmen, när jag tar del av rapportering och när jag läser kurslitteraturen i de kurser jag just nu deltar i så kan jag inte låta bli att fundera på förhållandet mellan tro – och makt. Trons skönhet och det inneboende värdet av det sekulära perspektivet.

Om vi ser på det amerikanska samhället ser vi att det de senaste åren blivit allt mer präglat av fundamentalistiska strömningar. Evangelikala rörelser talar öppet om visionen ” a Christian nation”, där politik, skola och lagstiftning vilar på en enda tolkning av Bibeln. Separationen mellan kyrka och stat ifrågasätts inte längre bara i marginalen – utan även i det som tidigare kunde kallas den politiska mittfåran. Vilket väcker min oro.

Oron ligger i att historien visar oss hur det som växer sig starkt i USA förr eller senare letar sig hit. Inte alltid i samma form – men ofta med samma logik. Vi lever under amerikansk påverkan genom medielandskapet vi väljer att finnas i, genom nätverk av lobbyister och intresseorganisationer, och genom politiska rörelser som hämtar delar av sin strategi direkt ur den amerikanska manualen för samhällsomvandling.

Arvet och grunden vi står på

Vårt samhälle vilar onekligen på en kristen kulturell grund. Den lades dock när kyrkan, och tron som dikterades, var den enda valmöjligheten och dessutom utövades med absolut makt över människorna. Men ser vi till det moderna samhället så kan vi konstatera att tron inte enat utgör grunden till det moderna samhället. Under sekler har detta slipats, utmanats och berikats av sådant som reformationen, upplysningens idéer, humanismens filosofi och erfarenheten av att leva tillsammans som olika.

Kristendomen utgör kanske grundstenen, men huset vi bebor består av många tillbyggnader, förstärkningar och renoveringar. Och förbättringar.

Murbruket som binder ihop byggnaden är alltså en blandning av olika komponenter – en blandning av kristna idéer, humanistiska ideal, sekler av filosofi och politiska erfarenheter.

Att försöka riva ut de kristna delarna vore lika omöjligt som att plocka bort de första stenarna i en mur – helheten skulle rasa. Poängen är inte att förneka grunden, utan att vara försiktig med vad vi väljer att bygga på den. 

Ett hållbart samhällshus kräver material från flera källor, inte bara en.

Varför ett sekulärt perspektiv är nödvändigt

Religion har spelat en avgörande roll i att forma våra lagar och vår moral. Föreställningar om rättvisa, skuld och människans värde är djupt präglade av vår kristna tradition. Men om religionens utövare får gehör för sitt anspråk att utgöra den enda sanningen blir den något annat. De står för en sanning som varken kan varken testas eller falsifieras. Man måste alltså ta den – och uttolkarna – på ordet. Teokratin ligger då inte långt borta.

Därför får religion aldrig ensam utgöra tolkningsfiltret för ett modernt samhälle.

Vetenskapen prövar och ändrar sig när fakta kräver det. Humanismen sätter människan i centrum och gör oss ansvariga för våra handlingar.

Dessa principer står inte i motsättning till tro. Tvärtom kan tron ofta leva och blomstra bättre när den inte påtvingas.

Ett sekulärt samhälle är därför inte religionsfientligt – det är faktiskt religionsmöjliggörande.

Teologins egna varningar

Det kan vara lätt att tro att uppdelningen mellan tro och samhällsmakt bara är en sekulär tanke, men i själva verket återfinns den djupt i den kristna traditionen.

Redan Augustinus talade om de två städerna – Guds stad och den jordiska. De lever sida vid sida, men styrs av olika lagar. Kyrkan kan forma människors hjärtan, men det jordiska samhället behöver sina egna ordningar.

Luther utvecklade samma tanke i tanken om de två regementena: ett andligt, där evangeliet råder, och ett världsligt, där lagar och svärd håller ordningen. Poängen var tydlig – tron förlorar sin kärna om den görs till tvång, och lagarna förlorar sin legitimitet om de görs till trosbekännelse.

Även modern teologi, från Karl Barth till befrielseteologer, har på olika sätt betonat samma sak: varje gång tron görs till makt är risken överhängande att det i själva verket är människans vilja och ambitioner som maskeras som Guds. 

Men här finns också en väldig spänning mellan åskådningar. För den som ser Gud som den absoluta sanningen och Bibeln som sin lag är detta inte ett val eller en tolkning – det är grunden för verkligheten. Att kräva att tron ska lämnas utanför politiken blir i för dessa inte en fråga om balans, utan blir i stället till ett svek mot själva sanningen.  Och av den finns det bara en. Oaktat andras tro.

Och det är just här konflikten blir så skarp: där andra ser en tolkning, ser de en odiskutabel sanning. Där andra ser pluralism, ser de relativism.

Faran i dagens retorik

När religion gör anspråk på att vägleda politiken låter det ofta harmlöst. Vem vill inte ha omsorg och gemenskap? Och vem är bättre än kyrkan att leverera detta?

Men bakom orden finns en risk. Att flytta makten från den gemensamma spelplanen – vetenskap, humanism, demokrati – till en trosgemenskap innebär i praktiken att en tradition får makten att definiera rätt och fel för alla. Vi behöver bara se till Ungern eller till år av kyrkligt inflytande i Polen för att inse hur snabbt frihet kan inskränkas när tron görs till lag – eller används som ett verktyg för samhällskontroll.

Det handlar alltså inte om att förneka vårt arv eller förminska religionens betydelse. Det handlar om att hålla isär det personliga och det gemensamma.

En personlig slutsats

Min egen övertygelse är att bland de mest destruktiva handlingar en människa kan begå inbegriper att pådyvla någon annan sin egen ”sanning” på bekostnad av deras frihet. Att göra anspråk på ett högre vetande i frågor om trons innehåll är själva sinnebilden av högmod.

Många av mänsklighetens största katastrofer har fötts ur just detta: viljan att tvinga alla att dela en enda tro, en enda ideologi, en enda väg. 

Om du inte delar Min tolkning är du en avfälling – en kättare.

Tro kan vara något av det vackraste vi har. Den kan bära genom lidande, inspirera till kärlek och öppna dörrar till försoning och gemenskap. Men när tron blir ett maktmedel förlorar den sin skönhet och blir istället motbjudande: den delar upp människor i värdiga och ovärdiga, i de som tillhör och de som ska stängas ute.

Det är här gränsen måste dras. Samhällets grund måste vara sekulärt – humanism, vetenskap och demokrati är ledorden – därför att de är det enda som kan bäras av alla och inkludera helheten.

Teologins egna varningar säger oss att när tron görs till lag blir det alltid människors vilja som tar plats i Guds namn. Vad som är ren tro och vad som är ambition och maktlystnad är omöjlig att genomskåda.

För den som ser tron som den enda verkligheten kan detta låta som ett svek.

Men i själva verket är det motsatsen. 

Det sekulära perspektivet skyddar inte bara de som inte tror – den skyddar också tron från att bli en fråga om makt, och därmed reduceras till något annat än tro.  

En tro som görs till lag slutar vara tro – den blir tvång. Kampen för det sekulära samhället också en kamp för trons värdighet. Äkta tro finns bara där verklig frihet råder.