Den politiska vardagen är dynamisk och föränderlig. Inte sällan möter ideologi pragmatism och det dagliga resultatet är, givet hur majoriteterna ser ut – förhandlingslösningar. Men det gäller det ”löpande” politiska hantverket. Det som rör sig i fåran av det acceptabla. De yttre ramarna. Vårt yttersta skydd för demokratin är våra grundlagar. Dessa utgör den begränsande mur som gör att det är svårt att ändra grundförutsättningarna för vårt samhälle. Hela tanken är att detta inte ska kunna förändras med ett infall eller en tillfällig ideologisk strömning.

Kärnan i svensk grundlagsordning består av att förändringar kräver två beslut, ett val emellan, så att folket hinner se och säga sitt innan makten trycker igenom en förändring. 

Hittills har enkel majoritet räckt i båda omröstningarna. 

Nu ligger en ny mekanik på bordet. Första beslutet ska fattas i tid före valet, med minst 50 procent ja för att bli vilande. 

Andra beslutet – efter valet – ska kräva två tredjedelar. Syftet är att stärka demokratin och domstolarnas oberoende och att göra spelplanen mindre känslig för affekt och akuta lägen. 

Regeringen placerar förändringen i ett större paket om “stärkt konstitutionell beredskap”: lagar som bär under kris och krig, när allt annat skakar. Det är författningspolitik med redundans, som ett extra bärverk i ett hus vi tänker bo i länge. 

Bakgrunden är varken mystisk eller partipolitisk i sig. Den följer av insikten att det går fort att riva ner skydd om spärrarna är låga. Därför läggs friktion in just där det gör mest nytta: när rättighetskatalogen, mediegrundlagarna och domstolarnas ställning ska röras. Man vill inte stoppa förändring, bara kräva att fler händer greppar ratten innan vi svänger. Det vi ser från andra länder i vår omvärld är hur snabbt förändringar kan ske om man inte har dessa skyddsbariärer.

Konsekvenserna om förslaget går igenom är viktiga. Tempot sänks nära valdagen och sista-minuten-manövrar försvåras. Varje regering måste söka ett “vi” över blockgränsen när själva ramen ska ändras. Priset är naturligvis fler förhandlingstimmar. Vinsten är längre hållbarhet, högre legitimitet och färre pendelslag mellan mandatperioder i frågor som definierar spelplanen. Det gör det även svårare för främmande makt att utöva påverkan på våra grundförutsättningar för samhället. Vi har tydliga exempel på hur maktambitioner från andra länder har en direkt påverkan på genomförandet av den lagstiftande processen i andra länder.

Av någon anledning vill Sverigedemokraterna vill ha folkomröstning. Argumentet: tvåtredjedelsspärren ger Socialdemokraterna vetorätt, eftersom S ofta har minst en tredjedel av mandaten. SD säger att demokratin försvagas om en stor minoritet kan blockera grundlagsändring. 

Formellt kan 35 ledamöter begära omröstning, men för att den ska bli av krävs stöd från minst en tredjedel av riksdagen. Det är en hög tröskel redan i dag. 

SD:s resonemang missar dock något avgörande. Mandaten är inte givna av en hemlig paragraf. De är givna av väljarna. Om ett parti kan blockera två tredjedelar, beror det på hur människor röstade senast. Och det är själva poängen med kvalificerad majoritet i konstitutionella frågor: förändring får ske, men först när den bär över blockgränsen och genom en valrörelse. Den som ogillar spärrens konsekvens ogillar egentligen väljarnas senaste mandatfördelning. Lösningen ligger inte i att sänka spärren, utan i att övertyga fler eller bygga bredare koalitioner. Varför tycker SD att detta är fel?

Varför skulle vi inte vilja ha tröghet i konstruktionen som bär våra fri- och rättigheter? Tvåtredjedelsspärren är ingen stoppkloss, den är en kvalitetskontroll. Den tvingar fram offentlig argumentation i två steg och över ett val. Den gör det dyrare att ta i grundlagen, men billigare att leva med beslutet efteråt. Det betyder att det måste finnas en konsensus för att ändra våra grundvärden.

Det betyder ju att politiska drömmar som kräver grundlagsändring måste realiseras på annat sätt. De måste skrivas, anpassas, så att även motståndaren kan leva med dem, inte bara så att den egna publiken jublar. 

På kort sikt minskar det antalet triumfer. På lång sikt minskar det antalet reträtter. Det är sunt i ett system där rättigheter och maktdelning ska tåla både vänster- och högervindar, både med- och motgångar. I egentlig mening handlar det ju inte om höger eller vänster (det borde inte göra det iaf) utan om grundvärdena som vårt samhälle är grundande i.

Till sist,  den folkomröstning SD önskar låter demokratiskt. Men vi har redan en demokratisk stresstest: vila över ett val och sedan krävs två händer på ratten i andra beslutet. 

Den som säger att spärren “ger S veto” säger samtidigt att en stor minoritet av väljare inte ska kunna stoppa dåligt förankrade ingrepp i spelplanen. Är det verkligen odemokratiskt att kräva mer än 51 procent när vi ritar om själva kartan? Jag anser att det snarare handlar om demokratisk självbevarelsedrift.

Om priset är att vissa eftertraktade ändringar inte går igenom utan kvalificerat blocköverskridande stöd, är det inte ett fel i systemet. Tvärt om. 

Det är då systemet som fungerar. 

Man varnar för att Socialdemokraterna får “oproportionerlig makt”. Men väljer att inte uttala det uppenbara – det är inte S som får den. 

Det är väljarna som nyss gav den makten till ett specifikt parti. Vilket gäller för alla partier.

 Vill man ändra utfallet finns ett tydligt sätt: skaffa fler röster eller – fler vänner. 

Här landar jag: Spelreglerna ska inte böjas av 51 procent. När vi ritar om kartan måste två händer hålla i ratten. Det är inte ett hinder för förändring, det är ett filter för kvalitet. Vi har sett exempel på varför detta är viktigt ifrån både Ungern och Polen.

Min bedömning är att SD:s motstånd mer handlar om viljan att kunna trycka igenom en större samhällsomvandling utan det breda “vi” som två tredjedelar kräver. En hög spärr tvingar fram kompromiss. Den sorterar bort det som bara bär i den egna bubblan.

Vill man ändra utfallet finns två vägar: övertyga fler väljare eller bygga fler broar. Grundlag ska inte vara lätt. Den ska vara bred. Det är så demokratin försvaras i längden. Det är just det långa perspektivet som gör det är både rätt och viktigt. I vart fall om man ser det som viktigt att på riktigt samverka innan vi ändrar på våra grundförutsättningar.