Gåtan Donald Trump.

Jag antar att det kan vara korrekt att inleda texten på det sättet just eftersom han så ofta framstår som svår att förstå för utomstående betraktare. En anledning till utmaningarna i att bygga just förståelse kan återfinnas i att den logik han följer inte på något sätt tycks falla inom ramarna för hur europeiska stater – eller européer för den delen – vanligtvis analyserar och bedriver utrikespolitik. En logik som kanske kräver ett nytt namn.

Den traditionella statsvetenskapliga verktygslådan bygger som bekant på föreställningen om institutioner som bärande strukturer, där långsiktiga nationella intressen utgör stabila mål och med normer som styrande principer i internationellt samarbete.

Trump utgår dock från en helt annan karta. I hans värld är det inte staterna som är de centrala aktörerna, utan individerna.  Det är personen – inte staten – som hamnar i fokus.

Ur detta perspektiv är utrikespolitik och internationella relationer inte en institutionell ordning, utan ett personligt maktspel där geopolitik utgörs av en serie transaktioner, styrkedemonstrationer och relationer mellan ledare.

Det är viktigt att understryka att Trumps sätt att bedriva utrikespolitik inte bör förväxlas med det som brukar benämnas realpolitik, även om båda vid en första anblick kan framstå som pragmatiska och (be)fria(de) från ideologi.

Realpolitik är en statsvetenskaplig tradition där stater antas agera utifrån sina egna intressen inom en stabil analysram av maktbalans och säkerhet. Vilka beslut som fattas varierar naturligtvis med omvärldsförhållandena, men logiken bakom besluten – att optimera statens position i det internationella systemet – är konstant.

Trumps politik följer en helt annan ordning. Den är präglad av ledarens individuella relationer och – inte minst – prestige snarare än av nationens sammanvägda långsiktiga och övergripande intressen. Där realpolitiken utgår från stater i ett system, utgår Trump från individer i ett maktspel. Där realpolitiken justerar beslut beroende på förändrade förutsättningar, inom en fast förståelseram, ersätts detta hos Trump av direkta förhandlingar, prestigeöverväganden och personliga styrkesignaler utan systemisk strategi.

Att sätta likhetstecken mellan dessa två är därför inte korrekt. Realpolitik är en strukturell strategi, medan Trumps transaktionella hållning snarare är en personlig metod. Han ser sig själv som systemet

För att förstå Trump krävs därför alltså att man byter perspektiv – från stat till person, från struktur till ledarskap, från doktrin till psykologisk logik. Det är här förvirringen ofta uppstår: den som försöker tolka Trumps agerande genom de vanliga modellerna – där ansvar, konsekvens och institutionell förankring är centrala – kommer att uppfatta hans beslut som motsägelsefulla eller kortsiktiga. Men om man i stället närmar sig honom utifrån psykologiska modeller för politiskt ledarskap, och genom begrepp som personalism, transaktionalitet och dominansorientering, blir mönstret tydligare.

Trump följer inte en traditionell geopolitisk doktrin. Han följer istället en psykologiskt sammanhållen världsbild där individens styrka utgör politikens kärna och där nationens intressen filtreras genom hans egen självbild.

Den personalistiska dimensionen är avgörande. Trump tenderar att se sig själv inte som landets tillfälliga förvaltare, utan snarare som dess representant i existentiell mening. I den politisk-psykologiska litteraturen beskrivs detta som en svag distinktion mellan ledarens identitet och statens identitet. En sådan ledare tolkar kritik mot sig själv som kritik mot nationen och uppfattar personlig prestige som likalydande med den nationella prestigen.

Det är sannolikt också därför hans relationer till andra länders ledare väger tyngre än traditionella relationer mellan stater. Han bedömer inte andra länder utifrån deras institutionella stabilitet eller geopolitiska betydelse, utan utifrån ledarens personlighet, styrkespråk och kommunikationsstil.

I praktiken innebär det att auktoritära ledare – som agerar med tydliga viljeuttryck och få begränsningar – uppfattas som mer begripliga och mer respektabla än demokratiska ledare som måste, och vill, samverka med sin interna opinion, sina institutioner och sina normer. Normer och principer som ibland kan vara överordnade personlig framgång.

Det transaktionella ledarskapet är nästa nyckel. Trump fungerar utifrån en logik där politik handlar om omedelbara utbyten och tydliga resultat. Han är inte visionär i transformativ mening; han är förhandlare. Diplomati blir därför reducerat till en förhandling där man ska vinna snabbt, synligt och utan institutionella begränsningar. Det strukturella – som folkrätt, avtal och långsiktiga säkerhetsdoktriner – ses som sekundärt eller som hinder.

Detta kan förklara varför han reducerar Ukraina-kriget till en fråga om ”smartare ledarskap”. När han säger att kriget kunde ha undvikits om han själv varit president är det inte bara ett politiskt angrepp på Joe Biden, utan framför allt en uttrycklig tillämpning av hans syn på internationell politik: att konflikter i grunden är effekter av personliga misslyckanden, inte effekter av historiska, militära eller ideologiska krafter.

Samtidigt uppvisar Trump en stark dominansorientering, vilket är väl beskrivet i forskningen om politiskt beteende. Han reagerar positivt på styrkeuttryck och negativt på visad svaghet. Han söker inte jämbördiga relationer utan istället hierarkiska. 

Det behöver inte tolkas som en ideologisk preferens för auktoritära system, utan snarare som ett psykologiskt svar på en kommunikationsstil som matchar hans egen.

Ur detta perspektiv kan det vara rimligt att beskriva Trump som amoralisk i sitt politiska utförande, dock med förbehållet att man då behöver utgå ifrån den analytiska meningen av begreppet: moral ingår helt enkelt inte som en kategori i hans sätt att förstå eller utöva politik. Han använder inte principer som rättvisa, ansvar eller folkrätt som vägledande normativa ramar, utan värderar beslut utifrån vinster, prestige, dominans och personlig effektivitet. En amoralisk aktör är inte nödvändigtvis omoralisk; det handlar om att moralens språk inte är en relevant parameter i själva beslutsfattandet. I Trumps fall ersätts då principer av transaktioner, institutioner av personliga relationer och värdeargument av styrkesignaler.

Hans agerande kan därför vara både moraliskt och omoraliskt kodade i omvärldens ögon, men logiken bakom dem är densamma: politik är inte en värdebaserad ordning utan ett maktspel där det viktiga utgörs av att vinna, inte varför.

Det är just detta amoraliska drag som gör hans linje så svår att förstå genom traditionell normativ eller institutionell analys, men samtidigt är så konsekvent när den ses genom linsen av det jag väljer att kalla transaktionell populism och personalistiskt ledarskap.

Det kanske mest betydelsefulla utfallet av detta är att Trumps världsbild leder till en geopolitik där staters strategiska intressen inte nödvändigtvis beaktas eller vägs in – om de inte sammanfaller med hans egna personliga mål. Detta innebär inte att han medvetet vill skada USA för egen vinning. Tvärtom kan det finnas en uppriktig övertygelse om att hans personliga förmåga utgör landets största tillgång.

Men konsekvensen blir att strategiska avvägningar, långsiktiga säkerhetsprinciper och inte minst institutionella förpliktelser får stå tillbaka för hans önskan om snabba resultat. Resultat som bekräftar hans styrka.

Det är därför han kan vilja minska USA:s roll i Europa samtidigt som han föreslår en ”fred” i Ukraina som i praktiken innebär ukrainska eftergifter. I hans världsbild är en snabb lösning – där han själv uppfattas som den som ”får slut på kriget” viktigare än att bevara en stabil europeisk säkerhetsordning.

En långsam, institutionellt förankrad process har ingen psykologisk attraktionskraft för honom. Oaktat långsiktiga konsekvenser för andra länder.

Det är här den europeiska liberalen ofta stannar upp och har svårt att komma vidare, för det finns en djup normkonflikt i synen på vad politik är till för. I Europa är politik en ordningsskapande verksamhet. I Trumps värld är politik en scen för styrka. Vilket inte gör honom irrationell. Tvärtom följer han sin egen logik – med stor konsekvens. Men det innebär att den som vill förstå honom måste byta verktyg/glasögon: från statsvetenskapliga institutionsmodeller till politisk psykologi, från normativ ordning till personcentrerad dominanslogik.

När man gör det framträder en tydlig och sammanhängande och fullt begriplig förklaringsmodell. Hans perspektiv blir att världen styrs av individer, inte institutioner; att styrka är en politisk valuta; att diplomati är ett maktspel med vinnare och förlorare.

Det är en ovanlig karta för europeiska liberala analytiker att navigera efter, men en nödvändig sådan för att förstå det politiska fenomen han representerar. Kartan illustrerar inte stater och långsiktiga relationer – utan visar ett bord av ”deals” som väntar på att göras.

För att korrekt kunna tillämpa analytiska verktyg på kartan behöver vi hitta ett begrepp för den ideologiska inriktning han faktiskt representerar,  för han är vare sig demokrat eller republikan i traditionell amerikansk mening. Han är något nytt.

Begreppet jag har valt är transaktionell populism: 

en politisk logik där direkta anspråk på att representera ”folket” kombineras med ett personalistiskt maktspel där politiken reduceras till just förhandlingar, styrkesignaler och snabb effekt och vinstuttag. 

Ett sätt att definiera en ideologisk världsbild som inte primärt bygger på institutioner, normer eller system, utan främst på ledarens person, på relationerna denne skapar och, inte minst, på de transaktioner som uppstår i mötet mellan starka viljor.

När man ser det mönstret framträder Trumps agerande inte som undantag eller avvikelser, utan som en sammanhängande ideologisk riktning som  just behöver ett eget namn.