Lyssna.
På den bedövande tystnaden.
puls.
andning.
kraften av en sanning som vill klösa huden.

Det börjar vid ett bord.
Kallt.
Kantigt.
Skuret som en order.

De sitter där
som om världen tillhörde dem.
Som om människor var notiser.
Som om städer var staplar.

Ukraina?
Ligger på bordet.
Inte bredvid.
På.
Uppfläkt som en mapp.
Som något man öppnar, ändrar, stänger. 

Och sedan fyller med det egna.

”28 punkter.”.
Som om fred var en checklista.
Som om krig kunde lösas med staplar.
Som om smärta flydde på kommando.

Vi bad – du får. Det vi bestämmer.

Du får suveränitet.
Villkorad.
Du får säkerhet.
Under uppsikt.
Du får framtid.
Om någon annan godkänner den.

Ryssland?
Rullar in som en berusad gäst på en fest
de själva brände ner.
”Välkommen tillbaka!”
säger man
som om vi bara vill titta bort.

Gå vidare.

USA räknar vinster.
Ryssland räknar gränser.
Ingen av dem på frihetens pris.

Och mitt i detta
står de där
— de frivilligt blinda.

De nyttiga idioterna.

De som ropar ”fred!”
men bara åt ena hållet.
De som viskar att kapitulation
är ansvar.
Att underkastelse
är visdom.
Att lidande
är effektivt
så länge någon annan står i elden.

De håller upp olivkvisten, gömmer sig bakom.
men där står de, svepta i den ryska fanan.
Tyst. Om deras verkliga sanning.
Skamligt. I orden de uttalar. 

Men kören sjunger falskt med orden:
”Det spelar ingen roll vem som började.
Sluta bara.”

Nej.
NEJ.

Om angriparen får allt han önskade
— marken, barnen, kropparna, framtiden —
då betyder varje offer
ingenting.
Då är varje död
en siffra i vinden.
Då är varje krossad stad
bara en schackpjäs
som aldrig plockas upp.

Då är allt.
Allt.

förgäves.

För.
Gäves.
Säg det högt. Om du vågar.
Känn hur det skaver.
Känn hur det bränner.

Stormakterna ritar vidare.
Linjer.
Zoner.
Regler.

Som om någon någonsin blivit fri
av att stå still
på order av någon annan.

När de skamliga reser sig
från bordet och säger:
”Vi har en lösning,”

står ett folk kvar
övergivet

med rökfyllda lungor
märkta av övergrepp
och frågar till döva öron:

”Är det fred –
om priset är jag?” Frågan.
Den skär genom salen.
De låtsas inte höra.

Men det är en fråga som måste ropas så att det ekar.

För det är den enda rösten
i det rummet
som inte ljuger.

Som inte drivs av fetlagd girighet.

Du behöver bli lönsam lille vän…