Jag vet inte riktigt när det hände, men någonstans längs med vägen började Sverige kasta ut människor som gör precis allt det vi brukar säga att vi vill att de ska göra.

Jobba. Betala skatt. Lära sig språket. Bygga relationer. Skapa sig ett liv. Och ändå står de där, med ett beslut i handen som säger:

“Du får inte stanna.”

Först säger vi – Ni måste integrera er. Men sedan när man gör just det då räcker plötsligt inte det längre. Så oavsett vad man gör är man helt enkelt inte välkommen.

Det gör mig arg, men också sorgsen. För vad är det egentligen vi håller på med när vi behandlar människor som gjort allt rätt som om de vore ett problem som måste bort?

På vilket sätt brister de att leva upp till våra krav?

Det kommer nya berättelser hela tiden. Människor som bott här i många år. Som arbetar heltid – ibland flera jobb. Som ligger några hundralappar under medianlönekravet på 33 200 kronor. Eller faller på en felstavning i ett intyg. Eller på att arbetsgivaren använt fel rubrik på ett papper. 

Det är detaljer som i vilket annat sammanhang som helst hade betraktats som triviala. Här blir de avgörande för ett helt liv. Migrationsverkets handläggare och beslutsfattare följer bara reglerna. Domstolarna tolkar lagstiftningen efter praxis och förarbeten.

Och varje gång den här typen av historia dyker upp i medierna tänker jag samma sak:
Hur kan någon försvara detta? Hur kan jag, hur kan någon vettig människa tycka att detta är ett acceptabelt system? 

Jag jobbar själv i myndighetsvärlden. Jag vet hur viktigt det är med tydliga regler, och jag vet hur hårt man måste hålla i likabehandlingsprincipen. Det är fundament för vårt rättssamhälle.

Men jag vet också något annat, regler är felbara: ett regelverk kan vara konstruerat på ett sätt som gör skada snarare än nytta. När det misslyckas med sitt syfte då ska det inte försvaras, det ska förändras. När det blir viktigare att systemet aldrig gör fel än att människor behandlas rimligt — då har vi faktiskt förlorat något. Regler ska följas – men de är inte eviga naturlagar. Inte om vi vill åstadkomma något.

Någon har sagt – politik är att vilja. 

Men i exemplet med regeringen och migrationsminister Johan Forsell så antar jag att man även kan säga – även motviljan är en vilja.

Jag antar att även det är politik.
Som migrationsminister har han möjlighet att påverka detta. Han har makten att säga att det här inte fungerar. Att vi måste justera, tolka smartare, värdera mer. Men han gör det inte. Och den tystnaden är nästan värre än besluten i sig. Och vad är det man brukar säga om goda människors tystnad? 

Och även vi själva måste ställa oss den obekväma frågan:
Varför accepterar vi detta?

Varför kräver vi inte av våra politiker att skapa ett ansvarsfullt, humant och logiskt, ja anständigt – regelverk? 

Ett som faktiskt fungerar i vardagen, inte bara ser snyggt ut i en debattstudio? Eller talar till våra lägst stående tankar.

I stället känns det som om hela det politiska samtalet är låst i rädslan för vad Sverigedemokraterna ska tycka. Som om minsta justering mot rimlighet riskerar att få någon kommunikatör i regeringskansliet att viska:
“Nej, det där kan SD bli sura för.”

Det är ovärdigt ett land som kallar sig själv pragmatiskt.
Och framför allt: det är faktiskt ett utmärkt exempel på definitionen av usel politik.

Min uppfattning är att SD har den storlek de fått – inte pga att så många håller med dem i allt utan därför att man inte känt sig lyssnad på av de andra. 

Jag har alltid tyckt att vi inte ska vara rädda för att prata ekonomi i migrationsfrågor. Vi pratar pengar i sjukvården, skolan, omsorgen – inte för att det är roligt, utan för att ekonomi är en del av verkligheten. Varför skulle migration och integration vara det enda politikområdet där vi inte får nämna siffror?

Och det är just därför det blir det så obegripligt och obehagligt att vi gör oss av med människor som arbetar, bidrar och stärker Sverige. Som håller ihop äldreomsorgen, restaurangerna, industrin, startupbolagen. Som lär sig svenska, som betalar skatt, som har vänner och kollegor här. Människor som

vill. vara. en del. av oss.

Varför skulle ett land som påstår sig behöva arbetskraft medvetet kasta ut den?
Det är inte bara kallt. Det är inte ens hårt. Det är bara absurt. Ja – till och med korkat.

Det som skaver nästan lika mycket som själva besluten är hur snabbt vi tycks blivit likgiltiga inför dem. 

Hur vi vant oss. Hur vi skrollar förbi ännu en artikel om någon som rycks upp med rötterna och tänker: “Jaha, där var en till, det är ju hemskt.”
Det är farligt. För när vi inte längre reagerar, vad har vi då reducerats till.

Jag försöker ibland föreställa mig hur det känns att packa sina saker och lämna ett hem som inte längre får kallas hem. Att stänga dörren till en arbetsplats där kollegor gråter. Att försöka förklara för ett barn varför vardagen de känner väl snart ska upphöra och varför kamraterna i skolan kommer att försvinna. För alltid. Det är inte endast byråkrati. Det är verkligen inte ekonomi.

Det är en mänsklig tragedi i slow motion, Om vi tittar bort så händer det inte på riktigt.

Jag tror att de flesta svenskar egentligen upplever att det här är fel. Jag tror att det sitter en tyst majoritet där ute som vill se ett Sverige som är både rimligt och anständigt. Ett land där integration belönas – inte bestraffas. Där vi ställer krav – och belönar dem som lever upp till dessa. Belönar dem med värdighet, säkerhet och respekt.

Men tills den politiska ledningen vågar stå upp för det, tills någon faktiskt säger:
“Det här kan vi inte fortsätta med”
– så är det svårt att känna annat än uppgivenhet.

Så till dem som kan ändra detta men inte gör det, till de som väljer tystnad framför ansvar, till dem som gömmer sig bakom paragrafer som om dessa vore huggna i urberget så finns det ett ord.
Ett ord som inte handlar om ilska, utan om moral.
Ett ord som är både tydligt och nödvändigt och behöver sägas allt högre:

Skäms.

Skäms och gör bättre! Om vi nu inte tappat den förmågan längs med förhandlingsvägen.