Godhet – ett ord större än oss

Godhet är ett ord som nästan alla kulturer använder, men som få tycks vara helt överens om innebörden av.

Vi möter det i religion, filosofi och vardagsspråk – och betydelsen rör sig ständigt mellan det självklara och det svårfångade. Vi ser ofta tydligt när godhet saknas. Men när vi försöker beskriva vad den faktiskt är, uppstår en märklig osäkerhet. Det visar sig vara betydligt svårare att sätta ord på dess egentliga kärna än man först tror.

Ibland förstås godhet som handling: något man gör.
Ibland som karaktär: något man är.

Redan där uppstår en spänning. Är godhet resultatet av rätt beteende – eller uttrycket för en inre hållning? Och ofta hämtar vi vårt moraliska ramverk från den religiösa eller kulturella tradition vi betraktar som ”vår”, vilket i sig kan göra begreppet svårare att ifrågasätta.

Ser man till världens stora religiösa traditioner finns tydliga beröringspunkter, men också viktiga skillnader.

I kristendomen knyts godhet till kärleken till nästan och till barmhärtighet. Samtidigt återkommer en tydlig varning mot handlingar som utförs för att synas eller belönas. I exempelvis Bergspredikan problematiseras just detta: det goda som görs inför publik förlorar något väsentligt. Det som lyfts fram är i stället det osynliga, det som inte kräver bekräftelse.

I islam betonas rättfärdigt handlande och ansvar, men också avsikten bakom handlingen. En god gärning är inte enbart det yttre skeendet, utan måste bäras av ett rätt uppsåt. Utan detta blir handlingen, ur detta perspektiv, ofullständig.

I hinduismen är godhet nära sammanvävd med dharma – den moraliska ordning som upprätthåller världen. Samtidigt betonas handling utan bindning vid resultatet. Att göra det rätta, men att inte låta sig fängslas av handlingens frukt.

I buddhismen förskjuts fokus ytterligare. Här handlar godhet mindre om vad man gör och mer om vad man inte låter styra. Begär, okunnighet och självcentrering ses som grundläggande orsaker till lidande. Godhet blir i hög grad frånvaron av det som skadar, snarare än närvaron av storslagna gärningar.

Religionerna är dock långt ifrån ensamma om att brottas med frågan om godhetens natur. Filosofin har under årtusenden rört sig i samma spänningsfält: mellan handling och motiv, mellan karaktär och konsekvens.

I den antika dygdetiken, ofta förknippad med Aristoteles, är godhet inte något som uppstår i enskilda ögonblick. Den är en vana. Ett sätt att vara. Godhet är här inte prestation, utan disposition.

Den pliktetiska traditionen, ofta associerad med Kant, närmar sig frågan från ett annat håll. Här ligger tyngdpunkten på motivet. En handling som utförs i förväntan på belöning – vare sig den är materiell, social eller andlig – tillmäts lägre moraliskt värde än en handling som utförs därför att den är rätt i sig. Det avgörande är inte utfallet, utan om människan handlat trots egenintresset.

I den konsekvensetiska traditionen, till exempel utilitarismen, blir perspektivet nästan omvänt. Här definieras det goda av resultatet: minskat lidande, ökat välbefinnande. Det är ett till synes rationellt synsätt – men det lämnar också utrymme för handlingar som kan upplevas som rättfärdiga i stunden, men som på sikt riskerar att förhårda den människa som utför dem.

Även modern moralpsykologi bidrar med en viktig distinktion: skillnaden mellan inre och yttre motivation. När vi handlar i förväntan på belöning förändras relationen till själva handlingen. Det vi gör blir då ett medel för något annat – inte ett uttryck för en självständig vilja. Och där någonstans förskjuts också frågan om godhet: från vem vi är, till vad vi får.

Gemensamt för dessa perspektiv är en återkommande insikt: att godhet som reduceras till regler, belöningar eller resultat riskerar att förlora sin oberoende kärna. Den försvinner inte nödvändigtvis – men dess moraliska tyngd försvagas.

Ändå tenderar vi i vår tid att tala om godhet som något spektakulärt. Något stort, uppoffrande och synligt. Hjälten. Helgonet. Den som ger allt. I den bilden blir godhet nästan ouppnåelig – och dess motsats, ondskan, något lika extremt.

Men här uppstår ett problem.

Den människa som orsakar skada ser sig sällan som ond. Hon ser sig snarare som rimlig. Ansvarstagande. Som den som utför den nödvändiga handlingen. Den som vågar säga det obehagliga. Historien visar hur förtryck, våld och vi-och-dom-tänkande ofta burits fram av övertygelsen om att man haft rätt.

Kanske är därför ”ondska” ett för grovt begrepp för vardagens moraliska glidningar. Kanske är det mer träffande att tala om förhårdning. Om självberättigande. Om det som sker när reflektionen upphör.

I det ljuset blir godhet mer krävande.

Den handlar då inte främst om de stora, medvetna offren. Dessa kan vara viktiga och ofta goda till sin effekt. Men de är också ofta prosociala: synliga, bekräftande och rationellt motiverade. De föregås av frågan ”vad förväntas av mig?” – och inte sällan också ”vad får jag tillbaka?”.

Min tes är att godhet, om man alls ska använda ordet, först visar sig när handlingen inte längre tjänar något utanför sig själv. Och jag menar inte ekonomisk vinst, utan alla former av belöning: social, moralisk, religiös. De situationer där handlingen inte vilar på löften om belöning, inte på hot om straff – inte ens på behovet av att se sig själv som god.

Det är när valet görs i det lilla. När ingen räknar.

Det är här resonemanget kan bli obekvämt. För det tvingar oss att se även de mest upphöjda exemplen med öppna ögon. En person som ofta lyfts fram som sinnebilden för osjälvisk godhet är Moder Teresa. Hennes arbete i Calcuttas slum gav otvivelaktigt tröst, lindring och värdighet åt många människor. Det är en faktisk och viktig sanning.

Samtidigt har efterhandsgranskningar visat att delar av verksamheten vilade på föreställningar om lidandets andliga värde. Vittnesmål från läkare och volontärer har beskrivit hur smärtlindring och modern palliativ vård i vissa fall nedprioriterades, trots tillgång till resurser, eftersom lidande sågs som meningsbärande snarare än något som i sig borde minimeras. Detta gynnade inte alltid människorna långsiktigt.

Poängen är inte att förneka det goda som gjordes, utan att påminna om att även storskalig godhet kan bära på problematiska antaganden. Avsikten räcker inte alltid. Och goda gärningar är inte automatiskt detsamma som oegennyttig omsorg.

Det är inte helgonen som i första hand förändrar världen, utan vanliga människor som i vardagen väljer bort sin egen fördel. De som låter bli att säga det elaka, trots att de kunde. Som inte utnyttjar sin position, trots att det vore lätt. Som ser människan istället för systemet – utan att få, eller förvänta sig, något tillbaka. Som gör det rätta även när ingen ser. Som vågar säga ja när alla andra säger nej.

Julen talar om ljus i mörker. Och vi behöver ljus. Men det behöver inte vara bländande. Ofta räcker det att det är tillräckligt starkt för att vi ska se våra egna motiv. I frånvaron av ljus frodas förenklingar, och det är där de små förskjutningarna sker.

Godhet, i den meningen, är inte självutplånande. Den är vaksam. Den är det ljus som gör skuggorna synliga.

Kanske är det just genom sådana osjälviska, vardagliga handlingar – utan löften om himmel eller hot om helvete – som varje verklig förändring av världen tar sin början.