USA:s säkerhetspolitiska strategi har förändrats i grunden under Donald Trump. Det kan inte ha undgått någon. Landet rör sig bort från rollen som ordningsbärande allierad och mot en mer uttalat transaktionell maktpolitik, där intressesfärer, tillfälliga uppgörelser och egenintresse ges företräde framför långsiktiga åtaganden och historiska relationer.

Trump har inte ensam skapat denna utveckling. Men han har gjort den politiskt rumsren – möjlig att försvara och, inte minst, möjlig att genomföra.

I en sådan värld blir det avgörande om svenska beslutsfattare, på alla nivåer, förmår skilja mellan vad som gynnar dem själva eller deras partiers kortsiktiga mål – och vad som faktiskt krävs för att skydda ett litet land ur ett strategiskt perspektiv. Det är nämligen inte i första hand en ideologisk fråga, utan en säkerhetspolitisk. I takt med att världspolitiken lämnar etablerade ordningar bakom sig och går in i ett mer osäkert och svårtolkat läge blir detta allt svårare att bortse från.

För denna förändring har naturligtvis stor betydelse för Sverige.

Vi är ett litet, geografiskt, utsatt land. Vår säkerhet har under flera hundra år inte byggt på egen makt, utan på förutsebarhet, rättsregler och kollektiva strukturer – ofta genom bilaterala relationer med vänner och allierade. När dessa ordningar börjar erodera drabbas inte alla på samma sätt. Stormakter får större rörelseutrymme. Små stater förlorar skydd. Stater som Sverige hamnar då i en särskilt utsatt position.

Samtidigt står vi inte ensamma. Sverige är i dag medlem av både Europeiska unionen och Nato. Det ger politisk och militär inramning och ökad trygghet, men det skapar också nya beroenden. EU tillför politisk och ekonomisk tyngd, men saknar militär garanti. När säkerheten ytterst sätts på prov är det Nato som bär ansvaret – och där har USA länge varit den dominerande aktören.

Natomedlemskapet har stärkt Sveriges säkerhet, men det har också gjort oss mer beroende av alliansens politiska sammanhållning. Nato är inte en teknisk försäkring som kan lösas in automatiskt. Det är en politisk konstruktion. Osäkerheten handlar därför inte om huruvida artikel 5 existerar, utan om hur snabbt, samordnat och med vilka politiska förbehåll den omsätts i praktiken. I ett mer transaktionellt system minskar just denna förutsägbarhet.

Därtill kommer det bilaterala försvarssamarbetsavtalet mellan Sverige och USA, DCA. Det är inte ett Nato-avtal, utan ett självständigt avtal mellan två stater. I ett stabilt och normbaserat system hade ett sådant avtal utgjort en tydlig säkerhetsförstärkning. I ett mer fragmenterat läge förändras dess innebörd. Ett avtal som ger tillträde, närvaro och operativa möjligheter för USA på svenskt territorium skapar samtidigt beroenden. När amerikansk personal väl finns på plats är den formella svenska suveräniteten intakt – men den politiska tröskeln för att säga nej till vidare åtgärder blir högre. Det som på papperet framstår som en möjlighet kan i praktiken bli något som måste hanteras som ett problem.

I en transaktionell värld är detta centralt. Det som fungerar som en garanti när intressen sammanfaller kan också fungera som ett påtryckningsmedel när de inte längre gör det. Det handlar inte om avsikter, utan om strukturer. Samma instrument kan få helt olika betydelse beroende på vilken ordning de verkar inom.

Det är också här begreppet grått krig blir användbart. Det kalla kriget var brutalt, men i grunden förutsägbart. Det byggde på tydliga block och relativt fasta spelregler. Den tid vi nu lever i saknar dessa ramar. Balansen har försvagats.

Konflikten är ständigt närvarande, men dess linjer är sällan tydliga. Gränsen mellan fred och konflikt suddas ut. Normer tillämpas när det passar, ansvar relativiseras eller förnekas, och makt utövas strax under tröskeln för det som formellt räknas som krig – genom påverkansoperationer, hot, sabotage och andra nålstick.

För stormakter innebär detta flexibilitet och en bredare verktygslåda. För stater som är mottagare av denna politik innebär det osäkerhet. För små stater utgör det ett direkt hot.

I detta tillstånd av grått krig blir osäkerhet ett normaltillstånd. Säkerhet reduceras till något tillfälligt, ständigt öppet för omförhandling. Avtal, garantier och relationer får ett villkorat värde som kan förändras när prioriteringar skiftar hos den som befinner sig i maktposition.

Det gäller inte minst relationen till Ryssland. Rysslands aggressiva och revisionistiska agerande i sitt närområde är ett direkt hot – det råder ingen tvekan om det. Men hotets genomslag har tidigare kunnat balanseras genom omvärldens förmåga och vilja att sätta gränser. När denna förmåga uppfattas som svag eller osäker förändras riskkalkylen på ett påtagligt sätt. USA:s mer återhållsamma hållning riskerar därmed, oavsett intention, att bli möjliggörande för hotaktörer.

Inom EU ser vi dessutom hur Ryssland indirekt understöds av medlemsländer som av egna politiska skäl aktivt motverkar europeisk samordning. Ungern under Viktor Orbán har här intagit rollen som en normbrytande koryfé – en aktör som inte bara blockerar gemensamma beslut, utan också driver narrativ som sammanfaller med ryska intressen. Effekten blir att EU:s handlingsförmåga urholkas inifrån.

När USA:s president öppet stödjer och legitimerar EU-ledare som underminerar unionens grundläggande principer blir Europas inre splittring inte en bieffekt, utan en del av det säkerhetspolitiska landskapet. Det är svårt att se detta som något annat än en accepterad konsekvens – och något som inte gör oss tryggare.

För Ryssland innebär detta strategisk utdelning utan att behöva bära motsvarande kostnader. Ett starkt och sammanhållet EU ligger uppenbart inte i linje med ryska intressen. I detta skede förefaller det heller inte vara en prioritet för USA.

Samtidigt vore det oansvarigt att dra slutsatsen att Sverige nu bör göra snabba och drastiska förändringar i sina långsiktiga relationer med USA. Trump har mindre än tre år kvar av sin mandatperiod, och hans politik utgör – än så länge – en avvikelse snarare än en fastlagd långsiktig strategi. Allianser byggs inte, och bör inte rivas, mandatperiod för mandatperiod. På kort sikt bör Sverige därför vårda relationen, hålla fast vid ingångna åtaganden och undvika ryckighet. Men parallellt måste vi förbereda oss för att avvikelsen kan bli norm. Och samtidigt vara tydliga i vårt stöd för EU och den skandinaviska gemenskapen.

Historien visar att små stater inte har råd att misstolka stormakters agerande. Under kalla kriget fanns västliga politiker och opinionsbildare som relativiserade den sovjetiska diktaturens beteende i realismens namn. De såg sig som nyanserade och rationella. I praktiken blev de nyttiga idioter – inte alltid av illvilja, utan därför att de inte förstod bättre. Ibland utnyttjades denna okunskap och naivitet direkt av motståndaren.

Den parallellen är obekväm. Just därför är den värd att ta på allvar.

Att inneha ett offentligt förtroendeuppdrag – oavsett nivå – innebär ett ansvar för helheten. Det kräver förmågan att skilja mellan ideologisk preferens och säkerhetspolitisk realitet, mellan sympati och analys. Naturligtvis kan uppfattningarna om Sveriges intressen skilja sig åt. Men när säkerhetsbedömningar underordnas en önskan att spegla en annan stats politiska rörelse, snarare än att utgå från Sveriges egna förutsättningar, uppstår ett allvarligt problem. Då förskjuts fokus – från skyddet av det egna landet till beundran för ett annat.

Säkerhetspolitik kan inte, och får inte, bygga på identifikation. Den måste bygga på analys. Och om man saknar förmågan eller viljan att göra den distinktionen bör man på allvar fråga sig om man är lämpad att förvalta offentligt ansvar i frågor som ytterst rör Sveriges säkerhet.