Jag har planerat att fortsätta mitt resonemang om det grå kriget i ytterligare två delar innan jag lämnar det – för denna gång.

Men först ett litet sidospår.

I det första inlägget talar jag om den klassiska termen ”nyttiga idioter”.
Men så slog det mig att den gemensamma problematiken sannolikt inte är illvilja, utan snarare oförmågan att just se sig själv som just ett nyttigt verktyg för någon annan.

Och den förändringen sker sällan över en natt.

Det börjar ju sällan med extrema åsikter.
Snarare oftare med ett intresse. Eller en punkt eller händelse som ”väcker” något.

Sedan…

Man följer samhällsdebatten lite noggrannare.
Man läser fler artiklar – ofta sådana som allt mer bekräftar de egna farhågorna.
Man ser fler klipp. Gärna från sanningssägare som sätter ord på det som redan känns tydligt. Som lägger skulden där den hör hemma…

Sedan börjar man lägga märke till motsägelser, förenklingar och uppenbara fel i gammelmedia.

Man ser inget fel i detta.
Tvärtom upplevs det som ett tecken på engagemang.
På förmågan att se sådant andra missar.

Efter hand blir tonläget högre.
Inte nödvändigtvis utåt – men inåt.

En viss irritation över dem som inte verkar se det som nu framstår som självklart.

Alternativa förklaringar än de egna börjar kännas mindre intressanta.
Inte för att de prövats och avvisats, utan för att de upplevs som en del av ett större mönster.

Eller en agenda.

Man upplever sig inte som påverkad.
Man är naturligtivs inte så svag att man blir utnyttjad.

Istället är man ju den som har genomskådat tingens begivenhet.

Ett självskattningsverktyg kan därför vara värdefullt för att säkerställa att man inte fallit i någon annans fälla.

I medicinska sammanhang skulle man möjligen kalla detta bedömning inför behandling.
Här handlar det inte om behandling i egentlig mening, utan snarare om möjlighet till självinsikt.

En del av problemet i samhällsdebatten är att detta tyvärr görs förvånansvärt sällan.

Om tillståndet – Instrumentum inconscium

Tillståndet drabbar inte de tystlåtna eller eftertänksamma.

Oftast drabbar det de högljudda.
De som talar ofta, länge, och med stor säkerhet.

Det drabbar inte heller den som är osäker på sin uppfattning.
Utan vanligast de som redan har bestämt sig – och därför har slutat pröva sina slutsatser.

De som säger:
”Jag tänker bäst själv.”

Instruktion

Varje avsnitt nedan ger 0–2 poäng.
Poängen är inte ett betyg, utan en indikation på hur stor ansträngning som kan krävas för att möjliggöra förändring.

Symtom 1: Diffus maktkritik

Självskattning:
☐ Jag kritiserar ofta ”politikerna”, ”eliten” eller ”systemet” snarare än konkreta beslut. (1 p)
☐ Jag har svårt att peka ut vem som faktiskt ansvarar för det jag är arg på. (1 p)

Klinisk kommentar:
Kritik utan definierad mottagare kan omöjligen leda till förändring.
En känsla av klarsyn bör inte förväxlas med analys.

Symtom 2: Nivåsammanblandning

Självskattning:
☐ Jag behandlar ofta människor, idéer, policy och konsekvenser som samma sak. (1 p)
☐ Jag upplever att ”allt hänger ihop” i ett större hotkomplex. (1 p)

Klinisk kommentar:
När allt hänger ihop blir inget möjligt att lösa.
Systemfel förutsätter att systemet faktiskt analyseras, inte bara avfärdas.

Symtom 3: Selektiv källkritik

Självskattning:
☐ Jag misstror etablerade institutioner mer än alternativa källor. (1 p)
☐ Jag kontrollerar sällan information som bekräftar min uppfattning. (1 p)

Klinisk kommentar:
Misstro som bara går i en riktning är inte skepticism.
Det är preferens – ofta maskerad som självständighet.

Symtom 4: Affektiv prioritering

Självskattning:
☐ Jag delar ibland innehåll för att det känns sant snarare än för att det är verifierat. (1 p)
☐ Ilska är en återkommande drivkraft i mitt engagemang. (1 p)

Klinisk kommentar:
Ilska är ett effektivt bränsle.
Den är också känd för att slå ut navigationssystemet.

Symtom 5: Orubblig slutsats

Självskattning:
☐ Jag upplever motargument mest som bortförklaringar. (1 p)
☐ Det finns få saker som faktiskt skulle kunna ändra min uppfattning. (1 p)

Klinisk kommentar:
När inget längre kan ändra slutsatsen har analysen upphört –
även om den fortfarande upplevs som kritiskt tänkande.

Symtom 6: Konstruktivt vakuum

Självskattning:
☐ Jag tycker det är viktigare att peka ut fel än att formulera lösningar. (1 p)
☐ Jag tänker sällan på vad som skulle ersätta det jag vill ta bort. (1 p)

Klinisk kommentar:
Tomrum är aldrig neutrala.
De fylls – oftare av enkla svar än av hållbara.

Poängsammanställning

• 0–3 poäng: Låg påverkan. Fortsätt läsa, men utan immunitetsförklaring.
• 4–7 poäng: Måttlig påverkan. Viss behandling rekommenderas före del två.
• 8–12 poäng: Hög sannolikhet för funktionell nyttig idioti. Utvecklad trumentum inconscium

Observera: hög poäng indikerar inte låg intelligens, utan endast indikerar hög mottaglighet.

Prognos

Tillståndet är inte permanent utan går att vända.

Men fortsatt exponering för komplexa resonemang – utan självkorrigering – riskerar att leda till reflexmässig avvisning, förenkling och ytterligare tvärsäkerhet.

Behandlingsförlag: Strukturerad egenkontroll i åtta steg

1. Ansträng dig att rikta kritik mot spårbara beslut, lagar och ansvarskedjor – inte diffusa eliter.
2. Separera konsekvent människor, policy och utfall.
3. Granska det du håller med om genom tre frågor: källa, motargument, konsekvens.
4. Fråga vilken effekt din ilska får: leder den till lösning eller polarisering?
5. Om inget kan ändra din uppfattning – notera det. Då är analysen avslutad.
6. Ange minst en realistisk riktning framåt.
7. Använd misstro även mot dina egna slutsatser som metod, inte som identitet – var symmetrisk.
8. Om ditt argument fungerar oförändrat även för aktörer med helt andra syften än ditt eget – granska konstruktionen, inte motståndaren.

Avslutande journalanteckning

Att konstatera nyttig idioti är inte ett nederlag.
Det är ett första steg i återvunnen mottaglighet.

Och utan mottaglighet är det grå kriget redan förlorat.