När Donald Trump tillträdde sin andra mandatperiod noterade jag ett antal röster – även i Sverige – som öppet välkomnade kursändringen i amerikansk politik.

Förändringen som man såg framför sig beskrevs som nödvändig, befriande och i förlängningen gynnsam – inte bara för USA, utan också för världsekonomin och inte minst för oss här hemma. 

I kontrast till den politik som förts under Joe Biden menade man att Trump skulle återställa ordningen och säkerställa en gynnsam utveckling.

Jag försökte redan då – och har sedan återkommit till det vid flera tillfällen – peka på ett grundläggande problem i detta resonemang. Sådana hyllningar vittnar om en bristande vilja, eller förmåga, att skilja mellan ideologiskt släktskap och realpolitiska effekter – särskilt när dessa effekter ytterst rör Sveriges säkerhet och handlingsutrymme.

Man kan givetvis, hur anmärkningsvärt det än är, uppleva Trumps politik som mer attraktiv än Bidens. Men om resonemanget upphör där har man misslyckats med att komma till en logisk helhet/slutsats. 

Preferensen i sig säger nämligen ingenting om vilka konsekvenser den politiken får för andra stater än utövarens. 

Man missar att Sverige inte är en stark aktör som sänder politiken, utan är en mottagare bland andra.

Om man stannar i hyllningen saknar man förmåga, eller vilja, att göra en kvalitativ analys. Det är som att tycka att ett nytt regelverk i ett brädspel är jättebra därför att man gillar de nya reglerna bättre än de gamla – men att man missar vad det faktiskt betyder för en själv när – andra både skriver reglerna, tolkar dem och dessutom avgör när de ska ändras på nytt. Utan att behöva prata med dig. Du har inte själv en plats vid det bordet. Och att man saknar dessutom möjlighet att lämna själva spelet. 

Det är först när man verkligen ser sin egen roll i systemet för vad den är värd – som naiva önskedrömmar i stället kan vidareutvecklas till kvalitativ analys.

Här i ligger även kärnan till problemet i den svenska debatten.

När Trumps kursändring välkomnas sker detta ofta med argument grundade i resonemang om kultur och identitet samt motstånd mot liberal politk och identitetsideologi. Men den utmärkande svagheten hos de som driver sådan argumentation är oförmågan, eller oviljan, att ens försöker besvara den (i ärlighetens namn enda) relevanta frågan ur svensk synvinkel när det gäller internationella relationer: hur påverkas vi – faktiskt – av denna politik?

Den logiska bristen i resonemanget består i att man behandlar politiken som om den vore normativt överförbar mellan länder.  Som om en politik som upplevs som ”rätt” i USA därmed också vore direkt gynnsam för Sverige. En sådan uppfattning bygger på en sammanblandning av värderingar och konsekvenser – framdriven av en grundläggande ideologisk blindhet. Man hamnar i en icke-analys.

Om man faktiskt lägger ett analytiskt perspektiv på den politik som nu förs, så blir det uppenbart att den ska ses som transaktionell och ett exempel på nationalkonservativ maktutövning. Det är sådan politk som vi nu ser gestaltas i handel, säkerhet och diplomati. Internationella relationer behandlas som affärer snarare än som institutionella åtaganden. Säkerhet och handel kopplas samman, och villkoras öppet. Makt används selektivt för att maximera Egen nytta, även när kostnaden faller på allierade. Förutsebarhet ersätts av löpande omförhandling.

I grunden är det dock inte handel, säkerhet eller institutioner som utgör den drivande problemställningen i detta sammanhang, utan den förvirrade föreställningen om en pågående kulturkamp. Det är en uppfattning som saluförs av de som har mest att vinna på den. Och vinnarna finns inte i Sverige. De hos oss som är anhängare bara upprepar det de tycker om utan att verkligen reflektera över vad det faktiskt betyder. Vi behöver alltså (alla) förmåga att göra en strukturerad analys.

När världen tolkas genom konflikt mellan värdesystem snarare än genom ömsesidiga beroenden förändras också vad som uppfattas som legitimt. Medel som tidigare betraktades som destabiliserande kan då utan problem försvaras. Inte därför att de är alltid är mest verkningsfulla, utan därför att de anses tjäna ett högre ändamål. I ett nationalkonservativt perspektiv kommer detta alltid, utan undantag, att gynna den starkaste parten.

Det är i det perspektivet som den transaktionella logiken är begriplig. För stormakter kan den uppfattas som medförande ökad handlingsfrihet. Men de har tillräcklig makt för att bära osäkerheten – och använda den till sin fördel, särskilt med ett nationalkonservativt perspektiv. De tjänar alltså på att driva detta narrativ. För små stater innebär samma logik något fundamentalt annorlunda. När regler inte längre är stabila – och åtaganden blir villkorade försvinner just de skydd som små stater är beroende av. 

Det är här värdet av Sveriges EU-medlemskap framträder som allra tydligast – inte därför att EU eliminerar konflikter, utan därför att det minskar asymmetrin mellan små och stora aktörer. Man kan ha många synpunker på EU men i detta sammanhang är EU en livbåt.

En annan del av det politiska oväder vi befinner oss i är möjligheterna till bakomliggande strategi. Det är nämligen i detta ljus Trumps långvariga skepsis mot Nato ska förstås. Under flera decennier har han återkommande beskrivit alliansen som en kostnad snarare än som en strategisk tillgång.  Det är inte ett sidospår i hans politik, utan en konsekvens av samma transaktionella synsätt: institutioner som binder egen handlingsfrihet uppfattas som belastningar snarare än som stabiliserande strukturer.

Mot den bakgrunden framstår dagens agerande (hot om tullar, villkorande av säkerhet) inte som inkonsekvent, utan som en sammanhängande strategi. Låt vara klumpigt genomförd. 

Ett Nato där USA formellt är kvar men i praktiken backar undan ligger helt i linje med denna logik. Om europeiska stater som svar börjar villkora amerikansk tillgång till baser och infrastruktur är det därför inte självklart ett misslyckande ur amerikanskt perspektiv. Tvärtom möjliggör det ett tillbakadragande som kan beskrivas som påtvingat snarare än självvalt. Vilket naturligtvis försvagar Europa.

Samtidigt som amerikanska påtryckningar måste möta motstånd.

Samtidigt är det för enkelt uttryckt att hävda att Europeiska unionen enbart försvagas av dessa yttre hot. Tvärtom har yttre påtryckningar ofta en samlande effekt. Men sammanhållning är samtidigt ofta villkorad och kostnadsberoende. Utmaningen för EU ligger därför inte i möjligheten till gemensamma deklarationer om enighet, utan hur mycket uthållighet och vilja man visar när gemensamma dessa deklarationer ska omsättas som konkreta åtgärder.

Här blir länder som Ungern, Italien (även om man nu antar en mer Trump skeptisk attityd gällande Grönland och tullar) och Slovakien särskilt intressanta. Eftersom de kan påverka tempo, räckvidd och konsekvens i unionens agerande. Den politiska ledningen i dessa länder har tidigare varit mer fokuserade på amerikanskt perspektiv än gemensamt europeiskt. Det intressanta är också att detta ligger mycket väl i linje med Rysslands intressen.

Ett perspektiv i detta är handelspolitiken. De tullhot som nu framförs riktas ju inte mot EU som kollektiv, utan mot enskilda stater. 

Även länder utanför EU, som Norge och Storbritannien, omfattas. 

En strategi är tydlig: att pröva om stater kan pressas var för sig innan den kollektiva nivån aktiveras. Det är inte nytt i sig, men kvalitativt annorlunda när det riktas mot allierade i säkerhetspolitiskt utsatta lägen. Det blir alltså även en stresstest för sammanhållningen.

Mot denna bakgrund är det svårt att se hur det skulle ligga i EU:s intresse att fullfölja den nyligen framförhandlade handelsöverenskommelsen med USA. Ett handelsavtal förutsätter givetvis ömsesidighet och förutsägbarhet. 

När den ena parten hotar med ensidiga åtgärder och använder ekonomiskt tvång som politiskt verktyg upphör överenskomna förutsättningar att gälla. Att då fortsätta implementera ramverket vore inte ansvarstagande, utan strategisk naivt.

I ett sådant läge gynnas ju i stället andra aktörer. Både Ryssland och Kina vinner på en urholkad transatlantisk relation. För Ryssland förändras riskkalkylerna. För Kina minskar motståndet mot långsiktig expansion.

Här måste den centrala frågan ställas öppet: om kulturkampen är det överordnade målet – vilka avsteg är då svenska nationalkonservativa beredda att medverka till för att nå dit? 

Vilka säkerhetspolitiska, ekonomiska och institutionella kostnader  för Sverige är acceptabla – så länge den övergripande ideologiska riktningen upplevs som rätt?

Den frågan vågar man sällan ställa i svensk debatt. Men den finns där. 

För den som accepterar en politik som försvagar allianser, relativiserar institutioner och normaliserar ekonomiskt tvång mot allierade har i praktiken redan gjort ett val. 

Och det är inte det bästa för Sveriges långsiktiga säkerhet, utan är enbart en symbolisk seger i en större identitetsstrid.

Det är detta som gör svenska hyllningar av Trump och MAGA-rörelsen så problematiska. Inte därför att åsikterna i sig är omoraliska (även om jag kan tycka det), utan därför att det innebär ett moraliskt avsteg från ansvar för de nationella konsekvenserna av den politik man applåderar. 

När ideologisk identifikation ersätter konsekvensanalys förskjuts perspektivet från att det viktigaste är hur Sverige skyddas, i ett osäkert system, till hur man själv ska positionerar sig i sin upplevda kulturkamp.

Men säkerhetspolitik kan inte bygga på identifikation och verkligen inte beundran. Den måste bygga på analys, ansvar och förståelse för den egna positionen. När den distinktionen tappas är det inte bara ett intellektuellt problem. Det är ett säkerhetspolitiskt bristområde som är allvarligt.

I det grå kriget är slagfältet en bestämd plats. Det uppstår där vi accepterar att slåss i konflikter som inte är våra, med konsekvenser som vi själva får bära. 

Och alltför ofta leds vi dit av dem som tror sig försvara något eget –

men i praktiken endast gör oss till medel i någon annans strategi.