Vi ser nu att en motreaktion mot kritiken av utvisningsbeslut rörande barn och ungdomar börjar ta en tydligare form. Debattörer som Ivar Arpi och Henrik Jönsson går i frontlinjen och beskriver invändningarna som uttryck för vänsterinriktad populism.

Det är ingen slump att just den etiketten används. Populism-anklagelsen fyller en funktion. Den förflyttar fokus från lagstiftningens konstruktion till motiven hos dem som kritiserar den.

När invändningarna reduceras till känslostyrd retorik slipper man ta ställning till den egentliga frågan: om balansen i regelverket är fel och bör justeras. I stället för att diskutera konsekvenserna börjar man diskutera avsändaren. Samtalet filtreras genom misstänkliggörande innan sakfrågan ens nås.

Det är ett effektivt sätt att försvara nuvarande inriktning utan att behöva redogöra för dess värderingsgrund.

Men detta är inte en fråga om retorik. Oavsett hur gärna vissa vill göra den till det. Frågan handlar om hur regelverket är konstruerat – och vilka konsekvenser konstruktionen får.

Så hur ser lagstiftningen ut?

Svensk migrationsrätt ger ingen automatisk rätt att stanna på grund av lång vistelse. Den ger ingen rätt på grund av skolgång, språklig anpassning eller social etablering. Den ger ingen rätt enbart för att man är född i Sverige. Sverige tillämpar härstamningsprincipen: rättslig status följer föräldrarnas ställning, inte födelseorten.

Barnets bästa ska vara en primär övervägning – men det är inte en absolut rätt. Anknytning och tillhörighet vägs in, men underordnas en intresseavvägning där statens rätt att upprätthålla en restriktiv migrationspolitik väger tungt. Mycket tungt.

Detta är inte ett misstag. Det är design, det är strategi. Det är också därför det finns en ovilja att åstadkomma förändringar.

Så länge en person är under 18 år finns ett särskilt skydd. Men även där är restriktiviteten närvarande. Och när 18-årsdagen passerar förändras logiken i grunden. Barnets särskilda skydd upphör. Prövningen blir strikt individuell. Familjelogiken ersätts av en kvalifikationslogik. Om kopplingen till förälderns tillstånd inte består krävs en egen rättsgrund.

Då förväntas den unge kvalificera sig.

I praktiken innebär det krav på varaktig försörjning. För permanent uppehållstillstånd krävs i många fall en bruttoinkomst runt eller över 30 000 kronor per månad. För en 18-åring direkt från gymnasiet är det en mycket hög tröskel – även om personen är född och uppvuxen här.

Det är inte dramatisering. Det är regelverkets effekt.

Konsekvensen är principiell. En ung människa kan vara född i Sverige, ha gått hela sin skolgång här och planerat sitt vuxna liv här – och ändå få sin framtid avgjord av om inkomsten når upp till en administrativ nivå eller om rätt kombination av ålder och status infaller vid rätt tidpunkt.

Tillhörighet reduceras alltså då till ren kvalifikation.

Visst, detta går att försvara. Man kan hävda att ett reglerat system kräver konsekvens och att undantag i den strukturen hotar legitimiteten. Det är en reell politisk hållning – även om jag inte delar den.

Men det man inte kan göra är samtidigt påstå att konsekvenserna av systemet är marginella. Och man kan verkligen inte hävda att kritiken mot systemet bygger på missförstånd. Det är direkt oärligt.

Min uppfattning är att rättsstaten naturligtivs behöver regler. Men det behöves också proportionalitet. Man behöver alltså ventiler – utrymme för mänsklig bedömning när livet som ska mätas och bedömas inte passar exakt i textmallen. I dagens system har det utrymmet medvetet begränsats till att vara obefintligt.

Kvar finns alltså ett system som är tekniskt konsekvent, men inte mottagligt för ett livs komplexitet. Ett sådant system är inte nödvändigtvis, per definition, rättsosäkert. Eftersom upplägget är en uttänkt del av konstruktionen – den är dessutom såväl rak som förväntansbar i sitt utförande. Men vad det är – är tvivelsutan hård. Oerhört hård. Och denna hårdhet drabbar i sin tur alltid någon vars liv inte harmonierar med konstruktionen.

Signalen blir tydlig: anpassning, språkkunskaper och faktisk rotfasthet är underordnade formella kriterier. Uppfyller du inte rätt kombination av ålder, inkomst och status är din position osäker. Det spelar ingen roll vad som i övrigt finns kring ditt liv och din situation. Detta är alltså ett tydligt politiskt val. Det är en vald väg som våra folkvalda i majoriteten har tyckt vara rimlig.

Att kritisera effekterna av detta vägval är inte populism. Att reagera på konsekvensenserna av systemet är verkligen inte en överdrift.

Att kalla kritiken populistisk är alltså inte ett riktigt och sakligt argument. Det är ett sätt att i stället undvika att erkänna att det snarare handlar om en uttänkt värderingsförskjutning – om att balansen mellan restriktivitet och humanitet har flyttats. Precis som det var tänkt. För om man hade tyckt att det var fel hade man från de styrande infört ett moratorium mot tillämpningen medan man såg över konstruktionen.

Så, antingen menar man att den balansen idag är rätt. Eller så menar man att den i stället gått för långt.

Det är alltså i detta oenigheten ligger. Det minsta man kan begära är att man då kan vara ärlig – och föra ett sådant samtalet öppet. Något som gäller för de som håller i megafonen, såväl som de som delar orden andra redan yttrat. Annars är man bara röstboskap.

Skiljelinjen ligger nämligen i om vad vi önskar, eller begär, av ett politiskt beslutat system.

Önskar vi ett system som är så maskinellt i sin konstruktion att det saknar ens en grundläggande förmåga till medmänskliga avvägningar? Anser man att priset av de liv som krossats på grund av denna konstruktion är värt att betala – allt för att inte rucka på möjligheten att blir av med så många som möjligt?

Om det är priset man är beredd att betala för att bevara den nya ordningen bör man säga det tydligt. Inte försöka gömma sig bakom förminskade formuleringar.

Så kalla det inte populism när människor vägrar att acceptera konsekvensen av det framtagna systemet.

Det är inte bara en retorisk manöver. Det är oärligt.

Man har då passerat ytterligare en moralisk gräns.