Det har varit ett långt uppehåll i mitt skrivande här. Mycket annat i livet har kommit emellan och jag har haft svårt att få tiden att räcka till. I ärlighetens namn ska jag också erkänna att jag ibland har frågat mig om skrivandet alls tjänar något till.

Men jag har bestämt mig för att fortsätta ett tag till. I vart fall ett litet tag.

I september är det val. Alla val är viktiga, men i vart fall för mig känns detta särskilt betydelsefullt. Ingen blir nog förvånad när jag säger att min politiska hemvist inte finns på Tidösidan. Jag hoppas verkligen på en förändring. Men ändå. Jag har påbörjat något som är förvånansvärt intressant:

Min tanke är att under de kommande inläggen gå igenom partiernas valplattformar och försöka analysera dem så sakligt och objektivt som jag förmår. Arbetet är främst för min egen skull och kommer att ha betydelse för var mina röster hamnar i september. Tyngdpunkten för kommande texter kommer sannolikt att ligga på riksdagsvalet. Men jag börjar arbeta med texterna i veckan och vet ännu inte riktigt vilken form dessa kommer att få – eller var slutsatserna till sist landar. Sju av åtta riksdagspartier har lanserat en plattform inför valet. Undantaget är KD som lanserat vad som mer kan liknas vid ett kampanjkoncept. Men jag arbetar vidare med et som finns.

Men först något annat.

Egentligen hade jag tänkt låta saken bero. Men ju mer jag har funderat över detta, desto svårare har det blivit att ignorera.

Jag har nämligen tagit del ett par inlägg där lokalt och nationellt framträdande sverigedemokrater berättar om sina nyligen genomförda besök i Auschwitz. De beskriver fasan inför det som hände där och frågar hur människor kunde göra något sådant mot andra människor.

Jag tänker inte ifrågasätta den känslan. De flesta som besöker Auschwitz blir djupt berörda, och det finns ingen anledning att ifrågasätta deras reaktioner.

Men ändå, jag saknar något i de här berättelserna.

Det är ganska enkelt att i dag ta avstånd från nazismen. I vart fall för normala människor. Vi vet vad den ledde till. Vi har sett fotografierna och filmerna, hört vittnesmålen och lärt oss vad som hände. Nästan alla kan med full övertygelse säga att de skulle ha stått på motståndets sida.

Men den den svårare frågan är vad vi förmår se innan ondskan har blivit så uppenbar – och vad vi förmår upptäcka hos oss själva. Hela tanken med att bevara förintelselägren är att ju att det aldrig ska kunna hända igen.

Så hur reagerar jag, hur reagerar du, när människor i vår egen tid börjar beskrivas som ett kollektivt problem? När en grupp påstås hota nationen, kulturen eller tryggheten? När språket hårdnar så långsamt att vi vänjer oss vid varje enskild förskjutning, när känslornas förstening är det nya normala? När vi till och med börjar tycka att det som tidigare stämplades som omoraliskt och tämligen avskyvärt – låter logiskt?

Och inte minst i just de här fallen: Hur granskar vi den politiska miljö som vi själva tillhör?

För det blir en särskild fråga för den som företräder Sverigedemokraterna. Partiet växte fram ur miljöer där nazister och fascister ingick. I dess tidiga historia fanns också rasföreställningar, antisemitism och idéer om etnisk homogenitet.

Det innebär självklart inte att varje människa som i dag företräder SD är antidemokrat, fascist eller nazist. Man ärver naturligtvis inte personlig skuld för vad andra har gjort.

Men – och detta är viktigt – väljer man att företräda ett parti tar man också på sig ett verkligt ansvar för dess historia. Man kan inte gärna förvalta partiets namn, framgångar och traditioner – men samtidigt betrakta dess mörkaste delar som någon annans angelägenhet. Inte om man menar allvar med sitt önskade demokratiska mandat.

Det är en princip som måste gälla oavsett parti. Vänsterpartiet får med rätta frågor om kommunismen och VPK-tiden. Ett parti kan förändras, men det befrias inte därmed från skyldigheten att förhålla sig till det som varit.

Just därför blir tystnaden från SD företrädarna så märkbar. Så.. Besk…

När en ledande sverigedemokrat står i Auschwitz och frågar hur nazismen kunde bli möjlig hade jag velat att frågan fortsatte:

Hur påverkar vår historia det sätt på vilket vi i dag beskriver människor som inte anses höra till? Vad fanns i vårt eget partis framväxt? Vad har vi faktiskt gjort upp med? Finns det tankemönster eller sätt att tala som lever kvar, trots att orden har förändrats? Eller i enkelhet – vad har vi för ansvar för den retorik vi saluför och använder oss av?

Och så finns vitboken. SD tvagningsdokument.

Den är numera utgiven i två delar och går att köpa för den som vill läsa den. Det är bra och ska också sägas.

Men tillgänglighet är inte en fråga med bara två lägen. Delarna kostar i skrivande stund tillsammans omkring 550 kronor hos Adlibris, och någon fritt tillgänglig digital version tycks fortfarande inte finnas. Den som vill ta del av innehållet måste vara tillräckligt intresserad för att för en relativt rejäl slant köpa och läsa två mycket omfattande böcker.

Det behöver inte innebära att partiet försöker dölja innehållet. Men om ambitionen är att vitboken ska leda till en bred diskussion och en verklig uppgörelse med den egna historien hade det varit naturligt att också göra den fritt tillgänglig och sökbar på nätet. Eller vill man egentligen undvika de frågor texten väcker?

Den viktigare frågan är dock inte om vitboken går att köpa, utan vad partiet vill att den ska användas till.

För hur diskuteras den inom partiet? Vilka samtal har den lett till? Hur påverkar slutsatserna synen på den egna retoriken och politiken? Vilka delar av det historiska tankegodset anser man sig ha lämnat, och finns det någonting som lever kvar i ett annat språk eller i en mer accepterad form? Det är något man naturligtvis vill vara vaksam kring, om man menar allvar med sin ideologiska resa.

Det är naturligtvis inte rimligt att kräva en fullständig redogörelse för partiets historia i varje Facebookinlägg. Men när företrädare engagerat berättar om nazismens brott utan att någon gång synligt vända blicken mot den egna rörelsen blir frånvaron av självrannsakan svår att ignorera. Särskilt när man kräver det av andra.

Detta är inte en jämförelse mellan dagens Sverige och Nazityskland. Eller att jämföra dagens SD med NSDAP. Men det är ett resonemang om vilket ansvar vi har när vi säger oss vilja lära av historien.

För Auschwitz handlar inte enbart om vad andra människor gjorde för länge sedan. Platsen ställer också frågor till den som besöker den – i vart fall om man verkligen tar emot det budskap som den förmedlar till oss i dag.

Vad hade jag accepterat? När hade jag reagerat? Vilka budskap om andra hade jag själv salufört i offentligheten, och då givit legitimitet till? Och är jag lika uppmärksam när det är människor på min egen sida som flyttar gränserna?

Jag hade känt betydligt större respekt för en sverigedemokratisk företrädare som efter ett besök vågade uttrycka en reflektion som sträckte sig bortom det uppenbara, det som vi alla delar. Om någon hade haft den moraliska skärpan och kraften att konstatera:

”Den här platsen tvingar mig också att fundera över mitt eget partis historia och inte minst över mitt ansvar för att någonting liknande aldrig ska kunna växa fram igen.”

Det hade varit ett verkligt tecken på att besöket inte bara väckte sorg och avsky, utan också självrannsakan. Inte bara över det som har varit, utan över hur vi är. Hur vi väljer våra ord.

Nu. I dag.