Sverigedemokraterna – och ett Sverige som måste skyddas

Det här är inte tänkt som en genomgång av vem som lovar mest eller bäst. Jag försöker i stället läsa partiernas valplattformar som berättelser om Sverige. Vilka problem ser de? Vad tror de på? Vad vill de förändra? Och kanske mest intressant: vad blir svårt att se när man betraktar samhället genom just deras ideologiska linser? Samma frågor ska ställas till alla partier. Tanken är inte att sätta dit någon, utan att försöka förstå vad som står just mellan raderna.

När jag läser Sverigedemokraternas valplattform är det även här ganska lätt att förstå vilket Sverige partiet vill att jag ska se. Den bild som målas är den av ett land som blivit mindre tryggt, men också mindre svenskt. Kriminaliteten har tillåtits växa, invandringen har varit för stor och de som kommit till Sverige har inte mötts av tillräckliga krav på anpassning. Välfärden har försvagats, landsbygden har missgynnats och vanliga människors ekonomi har pressats av skatter, energipriser och politiska beslut långt från deras egen vardag. Samtidigt har omvärlden blivit otryggare genom växande geopolitisk rivalitet.

Sverigedemokraternas Sverige är alltså utsatt för hot, både utifrån och inifrån. Valplattformen heter Hemma i Sverige, vilket även den är en ganska träffande titel. 

Hemmet är den plats där människan ska kunna känna sig trygg, förstå språket och veta vilka regler som gäller. Men ett hem omgärdas också utav gränser. Någon hör hemma, något ska hållas utanför – och någon måste bestämma vilka regler som gäller. 

När partiet säger att Sverige ska vara tryggt, fritt och svenskt handlar framtidsvisionen därför mindre om att bygga något helt nytt än om att återställa kontroll, sammanhållning och känslan av att Sverige fortfarande är just svenskarnas hem. 

Här finns partiets återkommande politiska reflex. När Sverigedemokraterna möter ett problem söker partiet efter det som hotar något skyddsvärt – och efter den gräns som behöver återupprättas. Det gäller migrationen, kriminaliteten, kulturen, medborgarskapet, energiförsörjningen och det nationella självbestämmandet. Skyddet blir den gemensamma nämnaren. 

Men skyddet förutsätter också ett hot som det ska skydda mot, och ju större politisk betydelse skyddet får, desto viktigare blir det att förstå vad hotet faktiskt består i.

Flera av de hot som partiet beskriver är konkreta. Kriminella nätverk använder våld och hot. Hedersförtryck begränsar människors liv och islamistiska miljöer kan hota både enskilda och demokratiska institutioner och det som ses som svenska grundvärderingar. 

En del av Sverigedemokraternas framgång kan sannolikt förklaras av att partiet tidigt satte ord på problem som andra partier länge hade svårt att tala om. Den flicka som inte får bestämma över sitt eget liv blir inte friare av att samhället av hänsyn till kulturella skillnader undviker att ingripa och sätta gränser. Sverigedemokraternas påminnelse om att trygghet kan vara en förutsättning för frihet har därför en tydlig giltighet.

Men partiets hotbild stannar inte vid konkreta handlingar. 

Den omfattar även kulturell förändring. I valplattformen beskrivs hur stor invandring och politisk kravlöshet har skapat segregation, parallellsamhällen och splittring. Samhällsgemenskapen kan enligt partiet enbart byggas på majoritetsbefolkningens villkor. Den som kommit till Sverige förväntas lära sig språket, anpassa sig och så småningom uppgå i den svenska nationen. Därmed sker en viktig förskjutning. Problemet är alltså inte längre enbart en människas handlingar, utan kan också vara att hon inte förändras, tillräckligt mycket.

Det är här jag menar att Sverigedemokraternas samhällsbild blir unik bland riksdagspartierna. 

Partiets politik förutsätter i hög grad att det verkligen finns en grundläggande konflikt mellan den svenska nationens behov av kulturell sammanhållning, och de grupper som inte har assimilerats i den. 

Om kulturell heterogenitet försvagar tilliten och om tilliten är en förutsättning för välfärd och demokrati – och om assimilation är den huvudsakliga vägen tillbaka till större sammanhållning, blir mycket av politiken begriplig. En politik som bygger på mindre invandring, högre krav, mindre offentligt stöd till andra kulturella identiteter, begränsningar av islams institutionella närvaro och ökad återvandring.

Men en utmaning med det perspektivet är att även om problembilden accepteras , kan det finnas andra logiska lösningar på dessa problem.  Ett samhälle skulle också lika gärna kunna försöka bygga sammanhållning genom att stärka gemensamma institutioner, erbjuda bättre språkutbildning, lättare vägar in i arbete, ett närvarande civilsamhälle, minskad bostadssegregation och en medborgaridentitet som inte kräver fullständig kulturell likhet. 

Det är därför inte tillräckligt att konstatera att kulturella konflikter existerar för att partiets lösningar ska vara gångbara. För att förklaringen ska hålla måste konflikterna också ha den omfattning, de orsaker – och de bärare som partiet tillskriver dem.

För om människor kan ha flera identiteter – och samtidigt känna lojalitet med Sverige blir fullständig kulturell assimilation mindre nödvändig som lösning. 

Om tillit kan byggas genom gemensamt språk, arbete, jämlika institutioner och lika medborgarskap behöver kulturell olikhet inte vara ett hot mot sammanhållningen. Och om kriminalitet, arbetslöshet och segregation bäst förklaras av flera samverkande sociala, ekonomiska och institutionella faktorer kan migration och kulturell bakgrund inte ensamma bära den förklaringskraft som partiets berättelse ger dem.

Här behöver man också skilja mellan samband – och orsak. 

Om områden med stor kulturell heterogenitet samtidigt har låg tillit visar det inte automatiskt att olikheten är den avgörande orsaken. Ekonomisk utsatthet, trångboddhet, hög befolkningsomsättning, geografisk segregation och svaga offentliga institutioner kan påverka både tilliten och möjligheten till integration. 

För att SD:s orsakskedja ska hålla måste alltså kulturell olikhet ha en självständig betydelse som inte bara återger effekten av andra samhällsproblem.

Det betyder inte att alla värderingar kan eller bör förenas. Hedersförtryck kan inte accepteras med hänvisning till kultur. Antisemitism blir inte mindre allvarlig för att den uttrycks av en minoritet, och religionsfrihet innebär inte rätt att hota andra eller ställa sig över svensk lag. Men det är en sak att kräva att alla följer lagen och respekterar andra människors frihet. Det är något annat att förvänta sig att människor ska överge sina ursprungliga kulturella identiteter.

Sverigedemokraternas principprogram är tydligt med att målet är assimilation. Invandrare ska på sikt överge sina ursprungliga kulturer och identiteter för att bli delar av den svenska nationen. Svenskheten beskrivs visserligen som öppen, men en  villkorad sådan. Den som kommer utifrån kan bli del av gemenskapen genom att förändras för att passa in i den. Nationen blir därmed något mer än en stat där människor med olika bakgrund lever under samma lagar. 

Den är en kulturell gemenskap, och medborgarskap i staten är inte riktigt samma sak som att tillhöra nationen.

Detta blir naturligvis särskilt komplicerat eftersom Sverige redan är ett blandat land. 

Många människor har familjeband, språk, religioner och erfarenheter med ursprung i andra delar av världen samtidigt som de betraktar Sverige som sitt hem. 

Det är inte en omständighet som en stramare migrationspolitik kan förhindra, utan det samhälle som varje regering faktiskt måste styra och leda. Sverigedemokraterna saknar  och för sig inte ett svar på denna verklighet. Svaret är formulerat: färre ska komma, fler ska återvända – och de som stannar ska i högre grad assimileras. Partiet erbjuder alltså ingen tydlig vision för hur ett varaktigt pluralistiskt samhälle ska leva tillsammans – eftersom bevarad kulturell pluralism helt enkelt inte är önskvärt som slutläge.

Här finns faktiskt en parallell till begränsningen i Vänsterpartiets klassperspektiv. Även om det inte på något vis är samma sorts kategorier. 

Klass hos V beskriver i första hand människors relation till arbete, ägande och ekonomiska resurser, medan nationell tillhörighet hos SD också handlar om identitet, kultur och erkännande. Likheten ligger i att båda perspektiven gör en viktig konflikt synlig men brister när det blir klart att människor samtidigt kan befinna sig i flera positioner – och bära flera identiteter.

Sverigedemokraternas nationella perspektiv synliggör språkets, kulturens och tillitens betydelse. Men som i det amerikanska exemplet (även om detta är ifrågasatt under nuvarande administration) en person kan vara (svensk) medborgare, muslim, företagare, villaägare, fotbollstränare och förälder samtidigt. Hon kan tala svenska, arbeta, betala skatt och känna stark lojalitet med Sverige utan att för den skull vilja överge alla delar av sitt ursprung. Det gör inte den nationella identiteten oviktig, men det visar att de politiska kategorierna ofta är tydligare än människorna som ska placeras i dem.

Skillnaden mellan handling och närvaro blir därför central. Kriminalitet, hot och förtryck kan förbjudas och bestraffas. Kulturell och religiös identitet kan inte behandlas på samma sätt utan att staten börjar avgöra vilka sätt att leva och känna tillhörighet som är fullt legitima. Detta är en politisk utmaning med flera långgående dimensioner.

Sverigedemokraterna betraktar samtidigt inte enbart islamism som ett säkerhets- och demokratiproblem. I principprogrammet beskrivs islam som den religion som har svårast att samexistera med svensk och västerländsk kultur, medan kristendomen tillerkänns en historisk särställning. Tillsammans med förslagen om moskéer, religiösa miljöer och assimilation framträder ett tydligt mål att även minska islams institutionella och kulturella utrymme i Sverige.

Partiets krav på att riva moskéer och andra platser där islamistiska värderingar, antisemitism eller terrorromantik predikas kan därför inte förstås enbart som ett ingripande mot konkret brottslighet. Det ingår i ett bredare försök att begränsa de miljöer där partiet menar att värderingar som är svårförenliga med den svenska kulturen reproduceras. 

Det betyder inte att varje muslim betraktas som ett hot. Partiets assimilationsidé gör det möjligt för en människa med muslimsk bakgrund att bli svensk. Men ju mer den muslimska identiteten bevaras, organiseras och görs synlig som en bestående del av Sverige, desto sämre passar den in i föreställningen om en överordnad svensk majoritetskultur.

Den relevanta frågan är därför inte om SD vill minska islams institutionella närvaro. Det är partiet tydligt med. Frågan är hur långt staten ska kunna gå för att uppnå detta och vad som händer när verksamheten är laglig. 

Om en moské används för brottsliga hot, finansiering av terrorism eller annan olaglig verksamhet ska staten utreda och ingripa. Antisemitiska, islamistiska eller antidemokratiska budskap är däremot inte automatiskt olagliga, och en rivning av själva byggnaden kräver en särskild rättslig grund. Målkonflikten uppstår när partiets strävan efter kulturell sammanhållning möter religionsfriheten och principen att samma lagar ska gälla oavsett religion. Då räcker det inte att veta vilket samhälle partiet vill skydda. Man måste också fråga vilket utrymme människor med andra övertygelser tillåts ha inom det.

Även Sverigedemokraternas bild av motståndaren skiljer sig från de andra partiernas. Tidigare regeringar, myndigheter, EU-institutioner och kulturella eliter anklagas för att ha möjliggjort utvecklingen. De har öppnat gränserna, gjort mångkulturalismen till ideal och vägrat lyssna på varningarna. De har haft makten och bär därför skulden. Men det är inte främst de som får gestalta den framtid väljaren förväntas frukta. Det gör i stället parallellsamhällena, islamiseringen och de grupper som lever i Sverige utan att kulturellt bli svenska.

Skulden placeras därmed uppåt, men själva hotet får sin konkreta gestalt längre ned i samhällshierarkin. 

De grupper som förknippas med förändringen har som kategorier ofta mindre ekonomisk och institutionell makt än majoriteten. Det utesluter inte att kriminella nätverk, klanstrukturer och extremistiska miljöer kan utöva betydande vålds- och kontrollmakt över enskilda människor och lokalsamhällen. Makt ser olika ut på olika nivåer. Men i den bredare kulturella berättelsen tillskrivs även grupper som saknar sådan konkret makt en betydande förändringskraft genom sin storlek, sin synlighet eller sin bristande assimilation.

Det betyder inte att SD betraktar varje invandrare som en motståndare. Partiet gör skillnad mellan den som anpassar sig och den som inte gör det. Men berättelsen SD vill berätta förutsätter att den utveckling som eliten möjliggjort också uppfattas som ett fortsatt hot. Annars försvagas nödvändigheten av partiets skyddspolitik.

Det betyder inte att Sverigedemokraternas nationalism helt är beroende av det beskrivna hotet. Den svenska kulturen också ett egenvärde. Den binder samman generationer, skapar identitet och fungerar enligt partiet som ett sammanhållande kitt. 

SD skulle därför kunna eftersträva större kulturell samstämmighet även om kriminalitet, segregation och otrygghet minskade. Hotbilden skapar brådska och motiverar kraftigare åtgärder, men den skapar inte nationalismen från grunden.

Detta ger partiet ett komplicerat men inte nödvändigtvis olösligt förhållande till sin egen framgång. Om asylinvandringen och kriminaliteten minskar kan SD hävda att den förda politiken fungerar och- begära mandat att fortsätta eller förhindra ett återfall. Valplattformen gör redan detta när resultaten av Tidösamarbetet används som argument för ytterligare fyra år. 

Men eftersom även bestående kulturell och religiös olikhet ses som ett problem försvinner inte politikens drivkraft automatiskt när de konkreta säkerhetshoten minskar. 

Frågan förskjuts i stället: hur kulturellt samstämmigt måste Sverige bli innan det som ska skyddas kan anses vara tryggat?

Det är här lösningarna behöver bedömas efter om de faktiskt minskar problemen eller främst bekräftar samhällsbilden. Ett gemensamt språk är nödvändigt för arbete och deltagande, men det följer inte automatiskt att avskaffad modersmålsundervisning eller minskade integrationsinsatser förbättrar människors svenska. Partiledarens önskan att lägga ”exakt noll kronor” på integration uttrycker tydligt att anpassningen betraktas som individens ansvar. Men om minskat stöd försvårar språkinlärning och etablering kan politiken samtidigt förstärka det utanförskap som partiet ser som belägg för att integrationen har misslyckats.

Partiets syn på staten följer samma logik. På vissa områden ska staten dra sig tillbaka. Människor ska få behålla mer av sin inkomst, bygga enklare på egen mark, köra bil till rimlig kostnad och själva fördela föräldraledigheten. Företag ska möta mindre byråkrati. På andra områden ska staten bli starkare. Den ska låsa in fler och längre, utvisa fler, ställa högre krav på medborgarskap, styra myndigheter tydligare och påverka vilka språk, organisationer och kulturella identiteter som får offentligt stöd.

Sverigedemokraterna vill alltså inte ha en liten stat i någon enkel mening. 

Partiet vill ha en stat som lämnar den skötsamme och hemmastadde medborgaren i fred men ingriper kraftfullt mot det som hotar tryggheten och sammanhållningen. Det är en sammanhängande idé – men den förutsätter att staten rättssäkert kan skilja mellan den som är skötsam och den som är hotfull. Det blir särskilt svårt när hotet inte bara definieras genom handlingar utan även genom kulturell tillhörighet och bristande assimilation.

Samma asymmetri finns i frihetsbegreppet. För den som redan känner sig hemma betyder friheten att staten ska lägga sig i mindre. För den som ännu inte anses fullt införlivad i gemenskapen betonas skyldigheten att lära sig språket, försörja sig, anpassa sitt levnadssätt och visa lojalitet. Det är rimligt att den som flyttar till ett land förväntas förstå samhället och följa dess lagar. Den svårare frågan är hur långt anpassningskravet kan sträckas innan majoritetens frihet att leva enligt sin kultur motsvaras av ett allt mindre utrymme för minoriteten att behålla sin.

Sverigedemokraternas svar finns delvis i synen på nationen. Den nationella gemenskapen gör trygghet, solidaritet och välfärd möjliga. Människor är beredda att betala skatt, hjälpa varandra och försvara landet eftersom de uppfattar sig som delar av samma större vi. Det förklarar varför partiets ekonomiska politik inte enkelt passar på en traditionell höger–vänsterskala. SD försvarar a-kassan, vill bygga ut tandvårdens högkostnadsskydd och säger nej till marknadshyror, samtidigt som partiet vill sänka skatter, stärka äganderätten och minska regleringar. D

et är inte den lilla statens politik – utan den nationellt avgränsade solidaritetens politik.

Men även denna idé bygger på ett antagande som behöver prövas. 

Solidaritet förutsätter nämligen någon form av gemenskap och ömsesidighet, men det är faktiskt inte självklart att en sådan gemenskap kräver kulturell likhet. 

Den kan också byggas genom jämlika rättigheter, fungerande institutioner och upplevelsen av att människor bidrar efter förmåga. Sverigedemokraternas perspektiv gör det lättare att se att solidaritet inte kan tas för given. Samma perspektiv kan däremot även göra det svårare att se att misstro också kan uppstå när människor som är medborgare återkommande behandlas som gäster.

Valplattformen ger också en relativt tydlig bild av hur partiet sannolikt prioriterar när resurserna är knappa eller politiska mål kolliderar. När klimatmål ställs mot hushållens ekonomi väger lägre kostnader sannolikt tyngre. När internationella åtaganden konkurrerar med den nationella välfärden prioriteras det nationella. När långtgående rättssäkerhetsgarantier uppfattas försvåra brottsbekämpningen får brottsoffrens trygghet och samhällets kontrollbehov företräde. Och när minoriteters möjligheter att bevara sina kulturella identiteter uppfattas stå i konflikt med majoritetssamhällets sammanhållning talar partiets samhällsbild för att sammanhållningen prioriteras. 

Det är inga säkra prognoser, men det är rimliga förväntningar utifrån de värden och lösningar som återkommer i valplattformen.

Efter att ha läst valplattformen tycker jag därför att det blir förenklat att beskriva Sverigedemokraterna som ett parti för mindre invandring och hårdare straff. 

Förslagen är konsekvenser av en djupare samhällssyn. Sverige är en nationell och kulturell gemenskap som skapar trygghet, tillit och solidaritet. När gränserna för gemenskapen blir otydliga försvagas enligt partiet också samhällets förmåga att hålla ihop. Politikens uppgift blir därför att återupprätta gränserna.

Det påminner om att staten måste kunna skydda människor, och att kulturella konflikter inte försvinner bara för att politiken undviker att tala om dem. Men det har även det svårare att förstå att människor kan hör hemma i Sverige – utan att vilja vara kulturellt entydiga. Där finns Sverigedemokraternas verkligt svåra prövning. 

Inte när en kriminell hotar en laglydig människa eller när en islamist försöker begränsa någon annans frihet, utan när en människa följer lagen, känner lojalitet med Sverige och samtidigt deltar i en kulturell eller religiös gemenskap som partiet vill se mindre av.

Valplattformen berättar ganska tydligt vad partiet vill göra när problemen består av för stor invandring, kriminalitet, islamism och människor som inte vill bli delar av Sverige. Partiets övriga program ger också en riktning för hur bestående kulturella skillnader ska hanteras: genom assimilation, minskat offentligt stöd, begränsat institutionellt utrymme och återvandring. 

Det som är mindre tydligt – men en oerhört central fråga är var denna process ska sluta. Hur mycket kulturell och religiös olikhet kan finnas kvar utan att uppfattas som ett hot mot sammanhållningen? 

Vilket utrymme ska en laglydig muslimsk institution ha om den inte är extremistisk men inte heller vill upplösas i majoritetskulturen? Och vad gör partiet om kriminalitet och utanförskap kvarstår trots mycket låg invandring och långtgående kulturella krav?

Det säger något viktigt om Sverigedemokraterna att just dessa frågor är svåra att besvara. Partiet är som starkast när problemen kan förstås som resultat av försvagade gränser och när ett tydligt vi kan skyddas mot ett tydligt hot. 

När verkligheten inte passar den nationella kategorin är det rimligt att förvänta sig högre krav, större individuellt ansvar och mindre utrymme för identiteter som konkurrerar med den svenska. 

Sådana krav kan ibland vara nödvändiga. 

Men när även laglig och fredlig kulturell olikhet betraktas som en del av problemet finns en risk att gränsen mellan att skydda samhället mot konkreta hot och att forma samhället efter ett kulturellt ideal blir allt mindre tydlig.

Ett valmanifest berättar framför allt vad ett parti vill göra när verkligheten ser ut ungefär som partiet självt beskriver den. 

För Sverigedemokraterna återstår därför den svårare frågan att besvara- hur långt ett parti byggt kring skydd är berett att gå när de människor och institutioner som fått gestalta hotet redan är en laglig och bestående del av det Sverige som ska skyddas.