En bild av Sverige jag kan ställa mig bakom

Så. Arbetet är klart. Dokument är lästa och pannan har legat i djupa veck… Och efter att ha läst de åtta riksdagspartiernas valplattformar går det naturligtvis att fortsätta jämföra förslag, kostnader och regeringsalternativ.

Men någonstans behöver analysen också landa i ett ställningstagande. Inte i vilket parti som har rätt i varje fråga, utan främst – i vilket Sverige jag själv vill leva i och vilket land jag vill lämna vidare den dag jag inte längre finns. Jag har alltså bortsett från alla löften och saftigt valfläsk vi har sett de senaste månaderna .

När jag började den här serien var min tanke att försöka förstå partierna på deras egna villkor. Vilket Sverige vill de att jag ska se? Vilka problem ser de? Vad betraktar de som skyddsvärt? 

Och vad blir svårare att se (eller acceptera) genom just deras ideologiska filter?

Efter åtta analyser är det en sak som framstår tydligare än jag hade väntat mig.

Sverige har i partiernas berättelser blivit ett värde i sig.

Inte bara staten, landytan och ekonomin. Utan Sverige betonas som ett historiskt och moraliskt *vi*. En betoning jag vågar påstår utgör ett skifte i modern svensk politik och utgör en anpassning till ett specifikt partis narrativ.

Det gäller från höger till vänster. Familjen, individen, arbetsplatsen, landsbygden och klimatet finns som vanligt kvar i partiernas berättelser, men har nu tydligt fogats in i ett större nationellt projekt. Det är starka familjer som ska bygga Sverige. Fria och strävsamma individer som ska göra landet starkt. Jämlikhet och välfärd ska hålla ihop nationen. Klimatomställningen ska bli en svensk framgång. Också värden som partierna betraktar som universella beskrivs allt oftare som något Sverige särskilt har byggt och därför har ett ansvar att försvara.

Även om detta till inte så liten del bygger på en idealiserad bild av verkligheten känner jag mig inte helt främmande inför den rörelsen. Det finns en sanning i det större resonemanget – en sanning som vi kanske har bortsett från när vi tagit så mycket för givet. Ett samhälle behöver nämligen ett *vi* för att hållas samman.

Ett land kan inte över tid hållas samman enbart av lagstiftning, skatter och offentliga tjänster. Det behövs också en känsla av ömsesidighet: en föreställning om att vi faktiskt hör ihop och har ett ansvar för varandra, även när vi inte känner varandra och inte tycker likadant. Landet behöver alltså kännas som ett gemensamt projekt.

Sverige är därför mer än den förvaltning som råkar utöva makt inom ett visst område. Det är kultur och gemenskap. Det är ett språk, ett historiskt minne och samhälleliga institutioner som formats under lång tid. Det är i grunden vår tillit, våra demokratiska vanor, vårt föreningsliv, vår välfärd och en föreställning om att staten ska behandla människor någorlunda jämlikt. Men det är också berättelser, konflikter och erfarenheter som tidigare generationer har lämnat efter sig. De visar vad vi har vunnit, kämpat emot – och var vi kommer ifrån.

Allt detta har ett egenvärde. Och ett stort sådant. Men samtidigt betyder det inte att allt som har kallats svenskt är gott. 

Inte heller att de svenska värdena är unika och verkligen inte att de bara tillhör en viss sorts människor. Jämställdhet, rättsstat, yttrandefrihet och människovärde blir inte mindre universella därför att vår version av dem tillämpas här.

Men ett universellt värde måste alltid bäras av någon. Demokratin skyddas av konkreta och livskraftiga institutioner. Verklig frihet och trygghet förutsätter en stat som både kan utjämna makt och begränsa sin egen.

I det perspektivet kan jag ställa mig bakom en nationell gemenskap. Kanske till och med en form av demokratisk patriotism.

Men en förutsättning för detta är att gemenskapen är möjlig att träda in i på riktigt. Även om du är född på en annan plats i världen.

För ett hem där vissa för alltid kommer att betraktas som gäster, ibland som andra klassens sådana, är inte ett gemensamt hem. 

En nation där några människors tillhörighet tas för given medan andra måste bevisa sin varje dag är inte jämlik, hur många gånger tankar om likheten inför lagen än upprepas.

Det är här min absoluta gräns går. För mig skulle det skapa ett samhälle byggt på en grundläggande motsägelse: frihet och demokrati åberopas som gemensamma värden – men tillämpas olika beroende på vem människan är. Det skulle utgöra en orättvisa som är så fundamental att jag skulle kämpa med varje fiber i min varelse för att motsätta mig den. 

När blir ett hem ett hem?

För mig är detta inte bara en teoretisk fråga.

I min närhet har jag sett konsekvenserna av skärpta regler och orimliga krav – en politik som skapar ett *vi* och ett *dem*. Det har förändrat hur jag ser på de politiska orden medborgarskap, hem och tillhörighet. Och det allvar med vilket jag tillmäter dem.

Jag har sett hur stor makt staten har att definiera människan genom att placera oss i kategorier. Hur man i vissa fall de facto placerar människor i önskvärda och icke-önskvärda. Jag har också sett att staten kan göra fel, att flera myndighetsbeslut kan förstärka varandra utan vilja och förmåga att korrigera orättvisa och felbeteenden – och att den enskilde kan få bära följderna långt efter att felet uppstod. 

Samtidigt som ansvaret faller mellan stolarna – och platt till marken.

Därför räcker det inte att staten är stark. En stark stat som saknar förmåga till självkritik och rättelse kan i stället göra människan ofri. En sådan stat finns i grunden till för att tjäna sig självt snarare än de som vistas i landet och förtjänar stöd och skydd. Jag vill ha en stat som kan tvivla på sin egen bedömning, pröva den enskilda situationen och ta ansvar när statens eget agerande har bidragit till problemet.

Detta är egentligen samma rättsstatliga princip som måste gälla inom kriminalpolitiken. Staten måste kunna ingripa kraftfullt mot den som begår brott. Men just därför måste den också kunna skilja den skyldige från den misstänkte, den farlige från den felaktigt utpekade – och den som inte vill ta ansvar från den som faktiskt inte har fått en rimlig möjlighet. I vår vilja att kämpa mot hotet finns en risk att vi sakta förvandlas till något vi inte vill kännas vid. Vi får aldrig springa så snabbt att vi inte hinner tänka efter.

Regler behövs. Kategorier behövs för att göra världen begriplig. Men kategorier är inte sanningen om en människa.

Vart ska den människa ta vägen som inte har något annat hem? Och när upphör hemmet att vara villkorat?

Vi kan kräva laglydnad. Vi kan kräva respekt för andra människors frihet. Samhället får – och ska – reagera mot våld, hot, kriminalitet, hedersförtryck och antidemokratiska handlingar. Den som skadar andra ska möta samma rättsordning oavsett var hon eller hennes föräldrar är födda. 

Detta ska vara tydligt för alla, med skarpa konsekvenser som anger samhällskontraktets yttre ramar.

Men kritik mot Sverige kan inte göra en människa mindre hemma här. Inte heller ett val av religion eller en kulturell identitet – inte ens en som de som definierar makten ogillar. Så länge individen följer lagen och respekterar andras rättigheter. 

En svenskfödd person kan avsky regeringen, håna svenska traditioner och vilja förändra samhället utan att hans rätt att höra till gemenskapen ifrågasätts. 

En människa med en annan bakgrund, men som lever i landet, kan inte mötas av ett särskilt lojalitetsprov för samma beteende. Regler måste gälla lika annars riskerar de att bli godtyckliga.

Då uppstår också frågan vad ett krav på vandel egentligen får omfatta. Ska det avse handlingar som kan bedömas rättsligt – eller också åsikter och levnadssätt som majoriteten, eller makten  ogillar?

Tillhörighet och konformitet kan i ett demokratiskt system aldrig få vara den yttersta belöning för lydnad. I så fall är det bara gradskilnader på oss och länder som Nordkorea. 

Det jag söker politiskt

Jag tror alltså på en nationell gemenskap. Men jag tror att dess byggstenar  utgörs av jämlika rättigheter, gemensamma institutioner och ömsesidigt ansvar – inte krav på kulturell likformighet, som i sin tur bara leder till kulturell – och verklig –  enfald.

Jag tror på arbete och personligt ansvar. Ett samhälle där den egna ansträngningen saknar betydelse kommer till sist att förlora både drivkraft och legitimitet. Den som kan bidra bör också förväntas göra det. Om man ändå väljer att inte göra det bör det finnas konsekvenser i fråga om bidrag och ersättningar.

Men jag tror inte att människors utfall är ett rent mått på deras karaktär. Det har jag själv fått uppleva.

Hälsa, uppväxt, ekonomi, diskriminering, tur och myndigheters beslut påverkar det handlingsutrymme vi faktiskt har.

Politiken måste kunna skilja mellan ovilja och oförmåga, mellan förtjänst och försprång. Det är grunden för ett fritt samhälle som inte lämnar människor på efterkälken särskilt inte då deras situation inte är självvald.

Jag tror alltså på en stark stat – när uppgiften kräver det.

Militärt försvar, polis, rättsväsende, infrastruktur, skola och grundläggande välfärd kan inte, och får inte, reduceras till individuella val. Staten ska kunna skydda och garantera den laglydiges frihet, hålla ihop landet och se till att ett postnummer inte avgör människans tillgång till vård av god kvalitet eller god utbildning.

Men statens styrka måste begränsas av lag, proportionalitet och möjlighet till överprövning.

En stat som ingriper mot människor utifrån risk, grupptillhörighet eller en otydlig föreställning om antisocialitet behöver balanseras av starkare kontroll – inte få ytterligare befogenheter utan motsvarande vikter i den andra vågskålen. 

Marknad och företagande behövs. De skapar arbete, innovation och resurser. Svenska företags innovationsförmåga är en grundförutsättning för vårt samhälle. Men marknaden har ingen egen uppfattning om rättvisa och – inget ansvar för att hela landet ska fungera. Marknaden tjänar främst sig själv. Ofta gynnar detta i sin tur samhället – men inte alltid.

Ur ett samhällsperspektiv är marknaden därför både en central tillgång och ett politiskt verktyg. Den bör användas där den löser uppgiften och regleras när den undergräver den.

Frihet måste betyda mer än att bara bli lämnad i fred

Den som inte kan läsa, inte har råd att vara sjuk eller saknar möjlighet att lämna en destruktiv relation är inte fullt fri. Samtidigt måste den människa som har fått faktiska möjligheter också få använda dem på ett sätt som politiken inte alltid skulle ha valt åt henne.

Jag inser att detta kanske inte utgör en renodlad ideologi.

Min ståndpunkt svarar snarare mot en social syn på frihet, en liberal syn på rättigheter, en ganska konservativ förståelse av gemenskap – och en socialdemokratisk tro på vad fungerande institutioner kan och bör göra.

Kanske är det också därför inget partis helhet känns helt självklart för mig.

Vad jag känner igen – och vad jag inte kan acceptera

Hos Moderaterna känner jag igen betydelsen av ansvar, ansträngning och konsekvens.

Partiet ser något viktigt när det säger att den som gör rätt för sig måste kunna lita på att samhället fungerar och att andra inte tillåts förstöra hennes frihet. Men den moderata berättelsen delar också ibland upp människor alltför lätt i den skötsamme och den farlige, den som anstränger sig och den som inte gör det. Min erfarenhet säger att staten inte alltid klarar den sorteringen. När förebyggande ingrepp, riskbedömningar och villkorade rättigheter blir allt fler kan ett felaktigt myndighetsbeslut få ännu större konsekvenser. Partiet har lättare att tala om den makt staten behöver än om den makt den enskilde behöver mot staten.

Hos Kristdemokraterna känner jag en värdegemenskap i synen på hemmet, familjen, relationerna och de gemenskaper som varken marknaden eller staten kan ersätta. Det är en viktig korrigering av bilden av människan som helt självständig. 

Men hemmets värme kan också bli en norm för hur andra bör leva. När kärnfamiljen, den kristna traditionen och ett etiskt modersmål får politisk form uppstår frågan vem som får bestämma hemmets regler. Ett samhälle måste kunna försvara grundläggande värden utan att varje avvikelse från majoritetens livsstil görs till ett problem för staten.

Liberalerna ligger nära mig i synen på utbildning, faktisk frihet, rättsstat och individens rätt att bli fri från ekonomiskt, patriarkalt och religiöst förtryck. Centerpartiets försvar av integritet, lokal frihet och möjligheten att leva olika liv har också en tydlig dragningskraft för mig.

Men båda har samtidigt sina begränsningar.

Jag ser att Centerpartiet ibland litar för mycket på att frihet kan skapas genom att hinder tas bort, när problemet i själva verket kan vara att människor saknar resurser och institutionellt stöd.

Liberalernas svårighet är mer politisk. Ett parti som säger att vissa fri- och rättigheter är dess innersta skäl måste också kunna ange när dessa rättigheter är viktigare än fortsatt regeringsmakt. När Liberalerna binder sin överlevnad och sin regeringsstrategi till Sverigedemokraterna blir det svårare att lita på att den gränsen verkligen finns – och att den inte är förhandlingsbar. Men allt är inte realpolitik. Det finns linjer i sanden som måste vara ideologiskt absoluta om man menar allvar med sin liberalism.

Vänsterpartiet ser den ekonomiska makt som andra partier ibland gör osynlig. Formellt fria val är inte alltid val mellan jämbördiga människor, och stora ekonomiska skillnader kan bli skillnader i faktisk makt. Det är en nödvändig del av varje seriös samhällsanalys. Samtidigt är klassperspektivet, i mitt tycke, en alltför förenklad beskrivning av dagens samhällsskiktning. Människan är mer än sin klass och sina strukturella villkor. Hon fattar beslut, tar ansvar och tillhör ofta flera gemenskaper samtidigt. Vänsterpartiets kollektiva lösningar riskerar att ge för lite utrymme åt den som vill annorlunda, och partiet har inte sällan lättare att teoretiskt fördela resurser – än att tala om hur de ska skapas och vad som måste väljas bort när de inte räcker.

Miljöpartiet ser dem som inte finns representerade vid förhandlingsbordet: framtida generationer, naturen och de människor som får bära kostnaden för vår konsumtion. Partiet påminner också om att ett rikt liv inte bara kan mätas i pengar och produktion. Det är ett moraliskt perspektiv som politiken verkligen behöver. Men Miljöpartiet har också en tendens att beskriva omställningen som en väg där klimatet, jobben, välfärden och hushållen till sist kan vinna samtidigt. Ibland kommer det att fungera. Men ett regeringsbärande parti måste också kunna säga vem som får betala, vilket värde som får stå tillbaka och hur ett energisystem, en vård eller en polis faktiskt ska bemannas.

Sverigedemokraterna ser att en nation behöver språk, normer, minne och en känsla av samhörighet. De ser att solidaritet inte kan tas för given och att staten måste kunna skydda människor mot kriminalitet, extremism och förtryck. Partiet har också haft rätt i att problem med segregation, hederskultur och misslyckad integration inte försvinner därför att andra har varit obekväma med att beskriva dem.

Men min invändning mot partiet är mer grundläggande och djupt gående än att jag ogillar enskilda förslag. 

Sverigedemokraterna skiljer mellan medborgarskap i staten och tillhörighet till den svenska nationen. Partiets långsiktiga svar på kulturell olikhet är assimilation, minskat offentligt utrymme för andra kulturella identiteter och en tydlig överordning av majoritetskulturen. Där blir nationen inte bara ett gemensamt hem. Den blir också ett kulturellt ideal mot vilket människors tillhörighet kan mätas.

Partiets politiska drivkraft hämtas i hög grad ur konflikten och ur föreställningen om ett hot mot nationen. Det gör det mindre tydligt vad som skulle räknas som en tillräcklig lösning – och hur kulturellt enhetligt Sverige måste bli innan det som ska skyddas kan anses vara tryggat.

Jimmie Åkessons besked i Ekots partiledarutfrågning att han helst vill lägga ”exakt noll kronor” på integration är en principiell markering som säger något viktigt om riktningen i partiets samhällsanalys.

En analys jag aldrig kan tänka mig ställa mig bakom. Inte därför att nationen och våra grundläggande värden betyder för lite för mig – utan därför att dessa betyder så mycket.

Om Sverige är vårt gemensamma hem måste den människa som lever sitt liv här, följer lagen, tar ansvar och känner lojalitet med landet kunna bli en fullvärdig del av nationen utan att utplåna andra delar av sig själv. Annars gör vi vissa människor till permanenta gäster. Inbjudna med armbågen och aldrig erbjudna en riktig plats vid det gemensamma bordet.

Det skapar inte den ömsesidighet som nationalismen säger sig vilja skydda. Det riskerar instället att allvarligt försvaga den – och till och med hota de grundvärden vi tidigare har sagt oss stå för. 

Jag finner alltså att Sverigedemokraterna inte ett parti med en åsiktsfåra som går att likställa med någon annat av riksdagspartierna. Det finns inga politiska och ideologiska släktskap inom det etablerade politiska landskapet. Även om vi nu ser andra partier som försöker låna retoriken.

Och partierna är inte självständiga. Det svenska politiska landskapet inte ett landskap där det finns tydliga beroenden sprungna ur samverkan, avtal och allianser. 

Den ena sidan av riksdagslandskapet domineras i praktiken av ett parti som alltså i många avseenden är en direkt motpol till mig, min familj och till de värderingar som jag anser bör vara vägledande i ett fritt och demokratiskt samhälle. 

Det innebär att även om enskilda partier har olika styrkor kommer deras svagheter och kompromisser att präglas av maktförhållandet inom det aktuella blocket. Och då blir anhängiggörandet till ett parti som jag aldrig kan ställa mig bakom ett stort problem.

 Var jag till sist landar

Så. Efter att ha tittat på alternativen och vänt på frågorna landar jag att jag ser att det är Socialdemokraterna som kommer närmast den helhet jag söker.

Det innebär inte att partiets historia är fläckfri eller att valplattformen besvarar alla frågor.

Sveriges mest regeringsbärande parti har ett stort, mycket stort, ansvar också för marknadsanpassning, integrationsmisslyckanden och systemdelar som har fått fortsätta trots att de uppenbart inte har fungerat tillräckligt väl.

När partiet säger sig ha gjort läxan behöver det därför vara mycket tydligare med vad den egna läxan faktiskt bestod i. Socialdemokraterna har i detta en resa att göra.

Men min slutsats blir att Socialdemokraterna i sitt bästa uttryck förenar sådant som jag har svårt att hitta samlat någon annanstans: en nationell samhällsgemenskap, en stark men demokratisk stat, arbete och ömsesidiga plikter, generell välfärd och insikten att människors faktiska frihet beror på deras materiella och institutionella villkor.

Partiet kan tala om ansvar utan att helt reducera utsatthet till ovilja. Det kan tala om Sverige som ett gemensamt projekt utan att göra kulturell enfald till slutmål.

Och det har åtminstone de ideologiska verktygen för att förstå att staten både ska ställa krav och bära ansvar för de villkor den själv skapar.

Det betyder inte att jag stöder partiet utan förbehåll. När partiet närmar sig en retorik där svenskheten blir ett prov eller där en stram migrationspolitik ersätter arbetet mot segregation och diskriminering måste samma kritiska frågor ställas till Socialdemokraterna som till Tidöpartierna.

Ett nationellt *vi* är bara trovärdigt om den som väl har blivit en del av det inte fortsätter att behandlas som villkorad.

Mitt ställningstagande är därför kanske bäst beskrivet som socialdemokratiskt i huvudriktningen, liberalt i gränsen för statens makt – och nationellt i synen på gemenskapen.

Jag vill ha ett samhälle som kan kräva ansvar därför att människor hör ihop – inte ett samhälle där vissa först får höra till när de har klarat krav som andra aldrig behöver möta.

Jag vill ha en stat som är stark nog att bekämpa brott, försvara landet, bygga infrastrukturen och garantera välfärden. Men också en stat som är ödmjuk nog att förstå att den kan göra fel och rättssäker nog att reparera följderna.

Jag vill ha en nation som är mer än ett pass, men där medborgarskapet aldrig delas in i grader och den som har blivit en del av Sverige inte fortsätter att behandlas som en oönskad gäst. Ett Sverige med ett språk, ett historiskt minne och gemensamma värden, men där svenskheten kan delas utan att människan först måste bli kulturellt entydig.

Det innebär att jag kan se en värdegrund för samarbete åt flera håll.

Med Moderaterna och Kristdemokraterna om ansvar, försvar och statlig kapacitet. Med Centerpartiet och Liberalerna om rättsstat, integritet, individens frihet och liberalismens grundläggande idéer. Med Vänsterpartiet och Miljöpartiet om jämlika livschanser, offentligt ansvar och skyldigheter mot framtiden.

Men det finns också en gräns.

Sakpolitisk enighet är inte samma sak som gemensam moralisk grund.

Jag kan stödja samma åtgärd som Sverigedemokraterna mot ett konkret brott eller ett verkligt förtryck. 

Jag kan däremot aldrig medverka till att göra kulturell likformighet eller en graderad nationell tillhörighet till statens övergripande mål.

Genom egna upplevelser har en grundfråga tydliggjorts för mig – en fråga som går igenom alla de övriga: Hur ser politiken människan när hon inte passar i kategorin? Och tar staten ansvar när verkligheten inte följer dess egen berättelse?

Den politik jag vill ställa mig bakom behöver kunna svara ja – och visa en plan för detta.

För mig är nationen som starkast när människor med olika bakgrund kan lita på att samma lagar, samma ansvar och samma rätt att höra till gäller även för dem.

En politik som gör vissa människors tillhörighet permanent villkorad är därför inte ett försvar för Sverige. Den är den direkta motsatsen.